Bitch Slap

“Bitch Slap” inleds och avslutas med citat, hämtade från Joseph Conrad och Sun Tzu. Träffande inramning för ett referensernas verk, som gärna ansluter sig till senare års Grindhouse-våg och frossar i 60- och 70-talets genrefilm. Respekt till filmpraktikens förfäder illustreras med förtextmontagets kokainsnort, daldockor och en ögonlappad Christina Lindberg. Och det är enkelt att vägleda publik med arkivmaterial, men har egna berättelsen styrka nog att leverera örfilen?
Trixie, Hel och Camero är kvinnotrion som hamnat mitt i skitstormens öga. Från eld och lågor tas vi in i många tillbakablickar där djupa urringningar trängs med trampstamps, i split-screens och slow motionsekvenser. Skådespelarna slåss och skjuter, mestadels sviniga män, framför taskigt animerade bakgrunder. HD-tekniken är ett artificiellt spöke som blottar Jacobsons bristande hantverk, för varken kompositionerna eller klippningen påminner alls om inspirationskällorna. Istället avslöjas den fuskande eleven som inte orkat lära sig läxan och misslyckas att finna förebildernas charm.

Där stilen brister är analysförmågan desto vassare, i fantastiska one-liners och sund självreflixivitet. “Shut up and let me do the talking” säger hjärnan i trion innan hon intar pose värdig Slitz-omslag. Samma karaktär spenderar fängelsevistelse – referens till Ilsa och WIP-genren – med att läsa eposet “Slutty Bitches in Post Femenist America”; ett explicit hån mot all tänkbara diskussioner om filmens rådande representationskoder. Jacobson må synligt exploatera kvinnor men implicit häcklas mansgrispubliken, som bekymmerslöst klappar i biofåtöljen och slickar ostbågsfraset från fingrarna. Denna typ av stand-up bakom fienders linjer fungerar som när Promoe så framgångsrikt gjorde sommarplåga med “Svennebanan”.

De mest lyckade exploitationfilmerna stjäl till absurdum men skapar något eget, och där finns ett hinder i “Bitch Slap” som med sin envisa överdosering av sidohistorier fullständigt misshandlar tidsaxeln. Höjdpunkterna finns, men under speltidens 104 minuter hinner man gäspa ett par gånger. För att utnyttja självreflixivitet till fullo krävs att man har lika delar koll på historia som hantverk, och där är Rick Jacobson inte nya Tarantino. Nej, han är ingen regissör vars cinefili odlat stort filmskapande, men “Bitch Slap” kan ändå finna publik i flabbiga grabbgäng och filmvetare med självdistans. För visst är det en örfil, men ingen som lämnar något vidare avtryck.