Greenberg

Det bästa i Noah Baumbachs filmer är hans känsla för komisk timing. Hans precisa sätt att regissera vardagen och få situationer som egentligen inte ens är roliga att framkalla skratt. Tillsammans med Ben Stiller och sin hustru Jennifer Jason Leigh har han skapat en film och en titelfigur som balanserar helt obekymrat på gränsen mellan låg komedi och djupt drama.
New Yorksnickaren Roger Greenberg har just skrivits ut från ett mentalsjukhus och får låna sin brors Hollywoodvilla för att vila upp sig medan resten av familjen är på semester på andra sidan jorden. Hans plan är att göra ingenting. Svara i telefon och bygga en hundkoja, på sin höjd. Tillbaka i staden där han växte upp tar han kontakt med några gamla vänner och besöker platserna han brukade hänga på, bara för att märka att inget är som det brukade vara. Att han inte är som han brukade vara. Så han gör mest ingenting.

Att göra ingenting är ganska radikalt när man är i fyrtioårsåldern och saknar familj och fast jobb. För Roger Greenberg är det ett sätt att stå ut med rastlösheten, nervositeten, skyggheten. Han börjar träffa familjens barnflicka och umgås med henne på ungefär samma sätt som hans 25 år yngre andlige tvilling Walt skulle ha gjort. Hans misslyckande sker på samma villkor som alla juvenila mäns misslyckanden i Noah Baumbachs värld.

Baumbachs tematik känns bekant för alla som sett hans filmer, men där “The Squid and the Whale” handlade om Truffautesque frigörelse från fadern är Greenberg mer en Thoreausk frigörelse från omgivningen. Roger Greenberg hittar sig själv, suger märgen ur livet, genom att göra ingenting i sin brorsas Hollywoodvilla. Noah Baumbach regi är som vanligt mästerlig, även om Greenberg inte är en ny “The Squid and the Whale”. Som en rolig och tillrättalagd amerikansk version av “Farväl Falkenberg” är den dock klart sevärd, och det spirande manussamarbetet mellan Baumbach och Jason Leigh är värt att hålla ett öga på.