Gainsbourg – ett legendariskt liv

Joann Sfar – ett respekterat namn inom franska vuxenserien – debuterar på vita duken med en filmatisering av sin tecknade biografi om Serge Gainsbourg. Den berömde låtskrivaren var som en blixt från franska pophimlen på 60-talet, men krävs det inte mer än guldskivor för att publiken ska bry sig om en biopic?
Regissören deklarerar i eftertexterna sitt ointresse för verkligheten och att han istället har velat skildra Gainsbourgs fabricerade sanningar. Mytologi står alltså i fokus och tidigt slänger sig regin från konventionerna och djupdyker i magisk realism, men det är inte någon ny Fellini det rör sig om. Inledningsvis är det underhållande att stifta bekantskap med Gainsbourgs låtsaskompis – en konstnärsdemon, personifierad som antisemitisk judekarikatyr i dockform – men så småningom blir det enerverande, tar bokstavligt talat för stor plats och finns mest till för att understryka genrebrottet åt publiken.

Om man klär av filmen dess konstnärliga svängrum finns inte speciellt mycket kvar: Serge Gainsbourg skrev många hits, delade säng med vackra kvinnor och ägnade sig en hel del åt missbruk. Manuset har istället kryddats med sensationella spekulationer och diktar scener där paparazzikamerorna inte nått fram. Visst är det kul att se en naiv France Gall skrika sig hes, Brigitte Bardot göra nakendans och Jane Birkin skutta av glädje över att få arbeta med Alain Delon – men två dumma blondiner och en Marilyn Monroe-brunett är inte mycket till kvinnoporträtt.

När Serge blir alltmer fallfärdig – den “mörka” perioden, när han är konstant dyngrak i grå hockeyfrilla – finns inte ens genikultens glamourösa sken kvar. Serge Gainsbourg skildras som en klassisk mansgris, helt utan knorr. Hans whiskeytumlade lungcancerstämma, som säkert var sexig på sin tid, får här en klyschig dissonans. Eric Elmosnino spelar titelrollen som en dekadent mimare och charmig pajas av något slag, men snabbt ser han ut att trivas oförskämt bra när han knullar sin omgivning med förförisk blick och öppen skjorta.

Det är uppfriskande att Sfar revolterar mot föreställningen av hur en biografi ska skrivas, men med de konstnärliga friheterna går han vilse med kameran och verkar i slutändan inte veta vad han ska hitta på för kul. Så fort det blir en smula allvarigt hoppar huvudpersonen vidare till nästa relation och vänder på timglaset. Serge Gainsbourg må på sin tid ha varit en frisk fläkt i hitmaskineriet, men hans livshistoria överträffar inte drösen på dagens löpsedlar. Kanske snäppet mer gubbsjuk.