Get Him to the Greek

“Get Him to the Greek” marknadsförs som en komedi. Men i själva verket är det snarare ett drama om varför rockstjärnor så desperat eftersöker kärlek från utomstående. Att den inte är rolig är egentligen bara en parantes.
Russel Brand har varit måttlig rolig sedan han slog igenom från ingenstans för några år sedan. Han var egentligen enda behållningen i “Forgetting Sarah Marshall” – där han spelar samma brittiske rockstjärna som han porträtterar i denna film. Men där var Brand kontrollerad, han var en biroll och enbart ett komplement till Jason Segels tragiska jag. I “Get Him to the Greek” är det istället väldigt mycket Brand. För mycket Brand.

Egentligen hade det kunnat fungera om Jonah Hills karaktär hade betytt mer. Hill spelar en skivbolagsassistent som ska eskortera Brand från London via New York till Los Angeles där den (numera) avdankade rockstjärnan ska spela en jubileumskonsert. Intrigen går i praktiken ut på att få Brand att undvika alkohol, piller och brudar. Mitt i allt detta är det Hill vi ska relatera till, det är han som ska bli vår ledsagare i denna uppochnedvända värld. Istället förblir han enbart ett stort frågetecken.

Rose Byrne är filmens enda behållning. Hennes Britney Spears-esquea karaktär är spelad med briljans. På samma sätt som Brand var behållningen för några år sedan, i sparsamma former, är Byrnes skådespel bra av just samma anledningar, det görs i moderation. Men med Brand upptryckt i våra ansikten under speltidens övriga majoritet är det svårt att bortse från att det den här filmens närmast kan efterliknas att se berusade människor som skrattar åt sina egna skämt.