Valentine’s Day

Garry Marshall, regissören bakom nödvändiga och epokavgörande filmer som “Pretty Woman” och “En prinsessas dagbok”, har samlat ihop ett gäng av Amerikas i dag mest framstående skådespelare för att hylla kärleken och dess outgrundliga vägar.
Problemet i fallet “Valentine’s Day” är att dessa vägar inte alls är outgrundliga utan snarare krystade och tvunget hopskruvade, såsom manusförfattaren hade för avsikt att avskräcka publiken från filmmediet. En handfull scenarion under Alla hjärtans dag löper in och ut i varandra, med övertydliga stölder från genrens föregångare. Medan förutsägbarheten omsluter biosalongen hålls den tålmodige kvar i två timmar.

Marshalls enda bedrift ligger ironiskt nog i hur väl han speglar vår tidsålder, där särskilda människors aura och yttre höjer dem över deras medelmåttiga talang för att bli stjärnor som personifierar vår tid. Dessa människor är filmens framstående skådespelare, vars brist på trovärdighet och skådespelarskicklighet i sällskap med filmens bedrövligt dåliga dialog får mig att, som manusförfattaren önskar, ifrågasätta filmmediet.

När Jamie Foxxs rollkaraktär stormar över hur Alla hjärtans dag har förvandlats till en kommersialismens högborg, kan jag omöjligt annat än le. Jag ler över ironin i att filmens upphovsmän kan vara så distanslösa till sitt eget syfte att profitera på sin publiks törst efter romantik. Samtidigt fäller jag en tår över hur lågt människan kan sjunka i syfte att tjäna pengar.