Flickan

Det har gått 13 år sedan Jesper Kouthoofd startade designkollektivet Acne i en källare i Stockholm. Myten kring Acne har nästan alltid varit större än företaget i sig. Men när Acne nu ger ut sin första långfilm (bortsett från dokumentären om Ebbe Carlsson), är företaget på väg att bli större än myten.
Acne och regissör Fredrik Edfeldt har i “Flickan” skapat något nästintill unikt i dagens svenska filmklimat. Det är en långsam, stilistisk och karaktärsdriven film där en riktig konstnär fått utveckla sin vision. Det är påtagligt att svensk film saknat filmer med riktig artistisk integritet, vilket kanske är anledningen till att det är så enkelt och fram för allt så tacksamt att uppskatta debuterande Edfeldts, som till vardags också jobbar på Acne, regissörskap.

Historien utspelar sig under sommaren 1981, då en tioårig flicka blir lämnad ensam med sin faster när resten av familjen reser till Afrika på ett biståndsprojekt. Fastern blir snart uppvaktad av en man och ger sig iväg med löftet att komma tillbaka om “bara” några dagar. Sommardagarna går och med skärpta sinnen upptäcker flickan gradvis vuxenvärldens ofta absurda och ansvarslösa beteende.

“Flickan” är en ordinär berättelse som aldrig tar för stora svängar och Edfeldt behåller samma konstanta tempo filmen igenom. Blanca Engström förmedlar smärta och osäkerhet som ingen annan. Och för en gångs skull känns både dialog och skådespelare naturliga i sina miljöer. Det är just det tragikomiska som gör “Flickan” så unik. Den lyckas vara vacker, ömsom rolig och sorglig på samma gång. Trots ett något avstannade mittenparti blir berättandet aldrig ointressant eller överflödigt, inte minst tack vare vacker och stämningsskapande musik.

Sällan har jag varit så lyrisk över en svensk film och vi kan bara hoppas att “Flickan” ger Acne Film vind i seglen och att vi även i fortsättningen får se unga, spännande filmmakare utveckla sina drömmar och visioner.