Vittne till ett krig

Det är märkligt när inte ens en välskriven historia och en intressant karaktär skapar en bra film. “Vittne till ett krig” hade massor av potential, men lyckas bara engagera under en knapp tredjedel.
Colin Farrell spelar en krigsfotograf som kommer hem från den Kurd-Irakiska konflikten 1988. Han är lika skärrad fysiskt och psykiskt, ljuger för sin fru och lurar sig själv om att allting kommer att bli bra igen. I samma ögonblick som det börjar bli klart att han lider av posttraumatiskt stressyndrom faller också “Vittne till ett krig” i bitar.

“Vittne till ett krig” fungerar bäst när kriget och dess synergieffekter står i fokus. Drivs journalister av sin plikt eller av adrenalin? Drivs de av sitt moraliska ansvar eller för personlig vinst? Frågorna känns aktuella i sitt krigskontext. Men när Farrell är tillbaka i Storbritannien och börjar fundera själv, förlorar också filmen sitt fokus. Utan kulorna några centimeter från vår fotograf huvud känns saker och ting plötsligt helt inaktuella och intetsägande.

Under sista halvtimmen sätts Farrell och Paz Vegas skådespel i kontrast till 87-årige mästaren Christopher Lee. Det är fascinerade att se en så tydlig konstrast i skådespelarkvalitet, men när inte ens en mästare som Lee lyckas rädda denna förlorade film är det uppenbart att problemen ligger i berättandet, inte i skådespeleriet.