Lone Survivor

En verklighetsbaserad krigsskildring som inte lämnar en bitter eftersmak är omöjligen en god krigsskildring. Ledsamheten ingår liksom i ämnesområdet. Denna bittra eftersmak är emellertid inte nödvändigvis ett kvitto på att verket fyller sitt syfte, att det är en bra film – allt möjligt kan gå fel på vägen.

“Lone Survivor” är hantverksmässigt en lysande film. Operation Red Wings, där en grupp Navy SEALs sätts in för att oskaddliggöra en talibanledare, var en verklig insats i Afghanistan 2005. Marcus Luttrell, i filmen spelad av Mark Wahlberg, skrev sedan ner berättelsen om sina upplevelser – på vilka filmen är baserad. Dess grafiska våld och motbjudande närvaro av blodiga bilder stärker det hemska i krigsföring, även på den mikronivå som det innebär när det rör sig om den specifika insats filmen behandlar. Ytterligare stärks filmens atmosfär av postrockarna “Explosions in the Sky” som skrivit ett oerhört väl anpassat soundtrack med marschtrummande virvlar och svävande gitarrer. Det är även en väldigt god egenskap filmen har att göra sina fyra huvudgestalter till tydliga karaktärer, utan att närma sig stereotyper. De berikas med välutvecklade personligheter, bakgrund och egenskaper som gör dem till människor. En högst relevant grundförutsättning för att gestalta ett rörande drama. Med andra ord är filmen både produktions- och berättarmässigt utmärkt.

Samtidigt finns ett stort problem som filmskapare måste vara väl medvetna om när de gör krigsfilmer på 2010-talet; porträtteringen av berättelsens antagonister. I filmens första tre fjärdedelar representeras afghanerna uteslutande av våldsbejakande talibaner, som allihopa helt och hållet saknar den flersidighet som protagonisterna försetts med. Det är å ena sidan naturligt att man koncentrerar berättelsen till det relevanta, och således fokuserar på just denna grupp – och ingen här är väl ute efter att försvara talibanerna. Å andra sidan är det oavsett kringrådande omständigheter alltid problematiskt att reducera en folkgrupp på ett så ickerepresentativt vis. Det lättar väldigt när överraskande nog, just som jag hunnit bli lite lagom förbannad på just detta, det kommer en monumental vändning. Med en ungefärlig halvtimme kvar av filmen sker händelser som om de beskrevs närmare här skulle inskränka filmupplevelsen. Men berättelsens stora hjälteroll förskjuts från amerikansk mark, vilket innebär en drastisk förändring i filmens moraliska riktning. Allt gott, inget ont, med detta.

Likväl väljer man att förstöra det fina i denna vändning när man i eftertexterna åter förminskar de afghanska hjältarna och istället tillägnar filmen de amerikanska protagonisterna. Till rätt ändamål kan det produktionsvärde som kvalitativ hollywoodfilm medför göra underverk, men i fel sammanhang blir det inte bara bortkastat utan rent av obehagligt. I och med eftertexterna kommer en genomgående underton av högst otrevlig patriotism upp till ytan, ruskigt dåliga och explicit hemlandshyllande repliker gör sig påminda, och svulstigheten står mig plötsligt upp till halsen. Hade man rott det i land, till rätt hamn, så hade det kunnat bli ett storslaget och vackert starkt krigsdrama. Istället kommer den bittra eftersmaken av helt fel anledningar.