Wall Street: Money Never Sleeps

För wannabes har Oliver Stones “Wall Street” från 1987 kommit att bli en bibel. Det spelar knappt någon roll om du pratar med 25-åriga finanswannabes i London, New York eller Stockholm. Alla pratar de om att “greed is good”, hur “lunch is for wimps” och att “what’s worth doing is worth doing for money”.
“Wall Street” har format en hel yrkeskår mer än någon film någonsin gjort tidigare. Därför kunde inte timingen på uppföljaren 23 år senare varit bättre. Vi har en värld som kraschade, återhämtade sig och kanske kraschar igen. Girighet, som den beryktade Gordon Gekko talar om, har blivit synonymt med bankdirektörer och alla har börjat ifrågasätta finansindustrin.

I “Wall Street: Money Never Sleeps” lämnar Gordon Gekko (Douglas) fängelset som slukat åtta år av hans liv. Utanför väntar ingen. I en dyr lägenhet på Manhattan lever hans dotter ett anständigt liv med sin pojkvän (LaBeuf), som likt hennes far jobbar på Wall Street. I samma veva kollapsar en Lehman Brothers-klon, Gekko försöker vinna tillbaka sin dotters tillit och pojkvännen ska både söka revansch och tjäna en jäkla massa pengar.

Detta är Oliver Stones testamente över den finansiella kris världen fortfarande försöker kravla sig ur. Det är en film om hur pengar förlorade sitt värde och i praktiken bara blev siffror för några få människor som förstörde för så många. Kraschen på Wall Street 2008 var ingen slump, den var naturligtvis majestätiskt manövrerad av de största spelarna. Och hade det inte varit för karaktärerna, inte nödvändigtvis de mest sympatiska, men ändå mycket intressanta och välutvecklade, så hade den här filmen också bara handlat om nummer hit och nummer dit. Men balansen mellan den nye Gekko i LaBeuf, den omskolade Gekko i Douglas och kvinnan i mitten är perfekt.

Snyggt fotad av Rodrigo Prieto tar “Wall Street: Money Never Sleeps” full fart från första början. Frank Langella briljerar, LaBeuf gör inte bort sig och Douglas gör sin bästa roll på länge. Även om Prieto och Stone gör sitt bästa för att vara tydliga och undervisande finns det tonvis med subtila referenser för finanshajarna att skratta gott åt. För någonstans är den här filmen gjord för dem och alla wannabes som tror de är något. De kommer sitta i biosalongen och tänka “exakt sådär är det”, men i själva verket vet de ingenting.

Det här är trots allt inte samme Oliver Stone som en gång i tiden gjorde “Plutonen”, “Wall Street” och “JFK”. Här klappar han den amerikanska finansbranschen medhårs, nästan fascineras av den. Den upprörde Stone som efter kraschen förklarat sin ilska över vårt finansiella system är som bortblåst. Och jag gillade nog honom bäst, trots allt.