RoboCop

Det blir för varje nytt exempel mer och mer tydligt, det som har hänt med, och fortfarande pågår i Hollywoodmaskineriet. Som ett slags post-Nolans-Batman-syndrom har det svämmat över av två riktningstaganden för nya filmer. Det ena är den mörka nyinspelningen, det andra är den svulstiga trilogin. Det finns förstås tidigare exempel på detta, men efter nämnda filmserie är det än mer påtagligt hur varumärkesbyggande är en av grundpelarna för om ett nytt projekt ska få grönt ljus eller inte inom blockbustermarknaden. I nya “RoboCop” är det löjligt uppenbart att man sneglat åt just detta håll vid sin produktion, är det ens en slump att kommissarie Gordon och för den delen självaste Batman medverkar i två av filmens största biroller? Alltså Gary Oldman och den uråldriga Michael Keaton. Nåväl, det är väl inget illa med detta, det är en god väg att välja, om man lyckas med den. Problemet med “RoboCop” är att man inte gör det.

Nyckeln till varför originalfilmen blev bra var Paul Verhoevens skarpa satir och det i sammanhanget så väl anpassade filmspråket. Nyinspelningen saknar inte samhällskritik, men den missar målet i alla fall utom ett, där det istället är en straffspark utan målvakt. Inledningsvis ges en syrlig kommentar om den amerikanska utrikespolitiken, som om den utvecklats varit berättigad. Men det schabblas bort totalt när man omedelbart överger idén. Även i de existentiella frågor som rimligen finns per automatik i filmens intrig misslyckas man, när man tappar bort berättelsen om Alex Murphy, polisen vars enda väg till överlevnad efter ett mordförsök är att låta sig leva i en robotkropp. Slitningen mellan människa och maskin borde vara filmens drivkraft, men fokus läggs tyvärr på det allra mesta utom just detta. Vidare präglades originalet av enorma mängder 80- talskitsch, vilket funkade då och framför allt bidrar till att den håller än i dag. Nutidens motsvarighet blir närmast överflödig CGI-action utan vidare finess (om än ganska tjusig), sunkiga oneliners som levereras oönskat gravallvarligt, och ett par ruskigt dåligt utvecklade stereotyper i karaktärsgalleriet.

Sina tillkortakommanden till trots besitter filmen ett gott underhållningsvärde. Det går på i hyfsad fart och när jag inte riktigt hinner med att tänka efter lyckas den lura mig att den rent av är bra. Så på sätt och vis är den väl det ändå, när allt kommer omkring. Trots att den saknar vettig substans och den skaparglädje man önskat, så finns möjligheten att den utgör en helt okej ursprungsberättelse för RoboCop som karaktär. När Murphy i sin nya svarta dräkt uttryckligen utses till en stadens hjälte blir trådarna man kan dra till vår älskade läderlapp ganska övertydliga, och av någon anledning känns en uppföljare orimligt intressant ändå. För “RoboCop” har onekligen någonting, någonting som inte förvaltades väl i originalets uppföljare. Men den här gången kanske det kan ta fart, trots en högst tveksam inledning.