Oskuldens tid

Nepotismlampan lyser rött när Jordan Scott gör påkostad långfilmsdebut, producerad av pappa Ridley och farbror Tony. Men det vore bara fånigt att bortse från hennes uppenbara talang, det kontemplativa ögat och den visuella fräschören som gör “Oskuldens tid” till årets stora överraskning.
Ett flickinternat på 30-talet. Bröst utvecklas och röster växer sig allt starkare i en tillvaro utan män och föräldrar, där äldre lärarinnor försöker att lägga grunden till anständiga liv. Den vackra och mystiska G (Green) leder ett konstsimlag med okonventionella medel. Hon delar med sig av fantastiska historier, predikar om lust och belönar flickornas trohet med åtråvärda blickar. Men så en dag stiger spanjorskan Fiamma (Valverde) iland, som en näve grus mot vattenytans spegelbild. Hon är outsidern som sett världen, omedveten om att hon håller nålen som kan spräcka bubblan. Snabbt faller hon offer för intensiv passion och svartsjuka.

Flickorna dyker från hopptornet i vackra slow motiontagningar, som kroppsliga värjningar mot havet och födseln som det våta intet symboliserar. Den tomma horisonten minner om isolationen – badandet blir lika mycket en frihetsaktion som installationen av ett fångstängsel. Deras enda egentliga kontakt med omvärlden sker via konsterna; förbjuden musik och litteratur utgör en imaginär brygga till den okända verkligheten.

Formellt sett är “Oskuldens tid” en klassisk coming of age-historia, men i den utmejslade homogeniteten gräver Scott förbi det yttre lagret och finner en komplexitet som sällan ses i debutfilmer. Flickorna blir äldre men åldras bortom linjära livslinjer. Tonårssexualiteten har redan passerat det klassiska uppvaknandet, börjat drömma och gå i sömnen. Flickornas uppmärksamhet ägnas fantasier om pojkar de inte träffat och platser de aldrig besökt.

Den slutna miljön är vacker men melankolisk, ett slags påhittat paradis bortom samhällsnormer. Uniformerna, uppställningarna, psalmerna – allt är sagolika ritualer som bottnar i en verklighet, men som kanske främst är en borgerlig aversion mot det gemene man uppfattar som verkligt. En fantastisk scen skildrar ett besök i den närliggande byn, där social fobi illustreras med en astmatisk vrede som känns igen från Polanskis tidiga Hollywood-filmer.

Vad lockar med dessa flickor, fodrade i en värld utan män? Och varför gör sig det så väl som skrämseltematik? “Innocence” och “Suspiria” – två skilda filmer om flickskolor – har också trollbindande kvalitéer, men där de öppet deklarerar sitt mörker arbetar “Oskuldens tid” på ett subtilare plan. Precist och elegant utfört, sammansatt enligt en hägrad logik. Biografen är en plats där drömmar föds – där Jordan Scott vågar svettas och bjuda in oss i ett delirium.