Äntligen midsommar!

Ett gäng bekanta samlas traditionsenligt ute hos paret Emil och Susanne på en ö ute i skärgården för att fira midsommar tillsammans. Alla börjar de komma upp i 30-årsåldern eller ytterligare lite till, och alla har de sina problem som döljer sig under ytan. Vi bekantas med en handfull olika karaktärer, alla med olika hemligheter och intressen. Och när nubbarna och sillen ställts åt sidan börjar problemen bubbla upp till ytan och den ena intrigen avlöser snart den andra.
Midsommar är på många sätt ett tacksamt tema att göra komedi om, det involverar ofta mycket alkohol, dans och lekar, och traditioner som ska hållas oavsett omständigheter. Kort sagt är det en tradition som borde bjuda in till skratt både för de involverade och för de som betraktar spektaklet från sidan. Jag är visserligen inte helt säker på ifall man bara vill att “Äntligen midsommar” ska vara rolig, eller om man försöker bygga upp någon form av karaktärsdjup i gestalterna också, men det spelar ingen större roll, filmen misslyckas nämligen ganska kapitalt med bådadera.

Som komedi betraktat känns den nämligen helt humorbefriad, jag förstår i ärlighetens namn inte ens vilka sekvenser som är tänkta att vara roliga. Jag tror att mycket av humorn är tänkt att vara byggd kring den engelsman (Luke Perry), som spelar en av de centrala rollerna, och kommunikationsproblemen mellan honom och de svenska karaktärerna. Mestadels blir det dock bara konstigt, att göra en film med sex huvudrollsinnehavare varav fem är svenska och den sjätte inte förstår ett ord av vad de andra säger är mer underligt än vad det är roligt.

Som någon form av djupare film, eller drama, lyckas den dock inte mycket bättre. Och filmens största problem ur den aspekten är framförallt karaktärerna. Dels gestaltas majoriteten av dem av skådespelare som inte riktigt lyckas behärska sina roller. Men dessutom förstår man sig som publik aldrig riktigt på dem heller, besluten de tar känns omotiverade och det finns inga karaktärer man som publik kan identifiera sig med eller ens känna någon form av sympati för. Därmed känns också intrigerna som uppstår mellan dem ganska irrelevanta och ointressanta.

“Äntligen midsommar!” är ur minst fem aspekter en film som har så dåliga förutsättningar att lyckas att den redan på idéstadiet borde ha kastats djupt ned i soptunnan. Bara det att det är en amerikan som regisserar en film om den svenskaste traditionen av dem alla borde ha fått någon att sträcka upp handen under ett produktionsmöte och fråga vad som egentligen försiggår. Tyvärr var det ingen som tog modet till sig att göra det, och då blir resultatet också svensk komedi när det är som allra sämst.