Metropia

Regissören Tarik Saleh har med “Metropia” på många sätt kanske gjort den mest intressanta svenska film som kommer att gå upp på bio i år. En animerad dystopi om en man från Farsta och ett jordklot som håller på att gå under är precis den friska vind i svenskt filmskapande som vi så gärna välkomnar.
“Metropia” tar oss med 15 år framåt i tiden och skildrar ett samhälle som inte bara har sina brister utan närmast håller på att krackelera fullständigt. Hela Europas tunnelbanesystem har byggts samman till ett och leds av företaget Trexx och deras ledarprofil Ivan Bahn. Vi får följa Roger, en vanlig kille från Farsta under en dag då han tvingas ta tunnelbanan istället för den cykel som han annars alltid envisas med att använda sig av. Och snart visar det sig att allt inte står rätt till nere i underjorden.

Det intressanta med “Metropia” är framförallt balansen som filmen lyckas hålla mellan att vara rolig, seriös, men också ha en nerv. Det är roligt med genreöverskridande filmer när de lyckas väl och i “Metropia” är det samtidigt intressant hur filmen på flera plan försöker vara samhällskritisk, men utan att gå för långt med pekpinnen. Man har gått ett steg längre med det övervakningssamhälle som redan idag debatteras flitigt och samtidigt får miljöfrågan sig en liten törn. Det hela hålls dock för det mesta på en underhållningsnivå och de budskap som filmen mellan varven försöker förmedla blir sekundära till förmån för att man ska underhållas som publik.

Miljöerna och animationerna väger också på filmens plussida och det är riktigt snyggt att se det solkiga samhälle som man har lyckats skapa. Bristerna återfinns nästan uteslutande i storyn och trots att filmen inte ens är 90 minuter lång känns det stundtals som att man inte har tillräckligt mycket att berätta för att fylla ut hela den tiden. Det blir mellan varven både segt och rörigt, och även om det minst lika ofta är bra och intressant så går det inte att komma ifrån känslan att “Metropia” kanske hade passat ännu bättre i ett annorlunda, kortare format. Men även om det inte på något sätt är fulländat så känns “Metropia” i slutändan dock både aktuell, intressant och mellan varven också ganska rolig.