The Last Station

Den unge Valentin Bulgakov anställs som sekreterare till mästaren Leo Tolstoj i en tid av intern maktkamp. Striden, som står mellan den tolstojanska rörelsens företrädare och Tolstojs hustru Sofia, gäller upphovsrätten till Tolstojs verk efter dennes död. Rörelsen vill se rättigheterna tillfalla det ryska folket, medan Sofia å sin sida vill behålla dem inom familjen.
Bulgakov är till en början strikt tolstojan, med allt vad det innebär. Men efter att ha träffat flickan Masha och fått erfara vad kärlek egentligen är börjar han långsamt få mer förståelse för den till synes rabiata grevinnan Sofia.

Det ska direkt sägas att “The Last Station” inte är en film om Leo Tolstoj. Författarens levnadsöde har istället använts som förevändning för att gestalta ett ganska fantasilöst kärleksdrama innehållande imiterat storsvulstiga känslor och platt skådespeleri. Tolstoj själv, spelad av Christopher Plummer, är i sammanhanget att betrakta som en bifigur – med fåniga oneliners och lättsamt skrockande blir han totalt intetsägande och inte trovärdig.

Manuset är i klenaste laget, vilket kanske förklarar de rutinerade Plummers och Mirrens svaga rollinsatser. Den stora behållningen heter istället Paul Giamatti, som med sitt porträtt av den övertygade tolstojanen Vladimir Chertkov faktiskt är smått fantastisk. Han lyckas med bedriften att framstå som trångsynt och sympatisk på samma gång. Med sin krusade mustasch, lätt svettande panna och gravallvarliga blick – alla attribut som en sann idealist bör ha – är karaktären omöjlig att inte tycka om.

Grundhistorien i “The Last Station” har egentligen potential, men den krystade och oftast teatraliska dialogen får mig att fundera på om inte regissören Michael Hoffman – stor vän av Shakespeare – hade lyckats bättre med denna melodram på Broadway.