Mandela – Vägen till frihet

I produktionen av en biografisk film ställs man som filmskapare inför ett antal beslut som måste fattas. Vad har man tillgång till för källmaterial? Är källmaterialet pålitligt, vem är avsändaren? Vilken del av filmobjektets berättelse ska skildras? Hur skall autenticitet uppnås, är det ens ett ändamål? I exempelvis “The Last King of Scotland” finns ju inga som helst anspråk på att det man berättar om Idi Amin ska vara verklighetsbaserat, att historien som skildras är fiktiv är rent av poängen med filmen. I en film som låt säga “Control” skildras Ian Curtis liv utifrån de memoarer hans fru skrivit om honom, vilket gör att filmen i mångt och mycket representerar hennes bild av berättelsen. Fjolårets Oscar-succé “Lincoln” fokuserade på inbördeskriget och frågan om att avskaffa slaveriet, alltså en ganska kort, om än så viktig del av hans liv. Det finns helt enkelt olika vägar att gå. För “Mandela – Vägen till frihet” ligger Nelson Mandelas egen självförfattade självbiografi som grund, vars omfattning sträcker sig från hans unga uppväxt, via tiden i fängelset och vidare till hans vunna presidentval – och så även filmen.

Resultatet är – som i så många tidigare historiska biografier där ett helt liv ska rymmas på ett par timmar – väldigt kollageartat. Man radar upp viktiga milstolpar och förser specifika händelser med representativt historiska och symboliska värden. Det blir förvisso sammanfattande, innehållsrikt, men även ytligt. Kausaliteten brister när stora tidsperioder hoppas över, vissa uppenbart för berättelsen relevanta detaljer ansågs helt enkelt inte viktiga nog för att tillhöra dessa milstolpar. Sambanden mellan händelser blir ibland röriga.

Allt detta är dock symptom av valet att göra en skildring av hela hans liv. När den premissen är satt, är det bara att finna sig i den. Och under dessa förutsättningar är “Mandela” en film som både berör och fyller ett samhälleligt syfte. Det är svårt att inte lägga den till listan över fjolårsfilmer som behandlar den historiskt strukturella rasismen. Tillsammans med “12 Years a Slave”, “Last Stop Fruitvale Station” och “The Butler” utgör den ett väldigt starkt synliggörande av ett av våra största samhällsproblem, även i modern tid. Vidare är porträttet som målas upp av Mandelas person inte alls lidande av samma problem som filmen i övrigt, utan via Idris Elbas gestaltning både mångfacetterad och mänsklig, där mänskligheten är vital för filmen. Och när allt kommer omkring är det ju faktiskt personen Mandela som är relevant.

Det är synd att “Mandela” går i samma fällor som så många filmer gjort förr, och försöker berätta mer än den mäktar med. Hade man lyckats koncentrera filmens intrig hade man även lyckats göra ett närmast majestätiskt verk. Trots dessa brister värmer det i hjärtat att se “Mandela” – ungefär samtidigt som den verklige mannen gick bort uppstod en förevigad, nästan värdig filmhjälte i hans namn.