Killers

Kan en kvinna behålla sin make trots “mormorstrosor” och “tjockisjeans”? Bridget Jones behövde två filmer för att besvara frågan. Nu ställs den på nytt i “Killers” – en actionkomedi som hyllar Tom Sellecks tangorabatt. Eller snarare en “Mr & Mrs Smith” där endast mannen får bära vapen. Hursomhelst en usel film.
Som allvetande publik informeras vi tidigt om att Spencer (Kutcher) är en CIA-anställd yrkesmördare – så topphemlig att han slänger fram en fet systemkamera längs hamnpromenaden och plåtar i blindo. Innerst inne vill han byta pistolen mot ett “normalt liv” och en förlovningsring. Lotten faller på Jen (Heigl) – en godtrogen expressbiljett till suburbia, funnen i en hiss i Nice. Tre år senare spricker fasaden och det förflutna hinner ikapp.

Sun Zi uppmanade krigare att hålla sina vänner nära men fiender ännu närmare, och det strategiska mantrat når absurdum när grannskapet lyfter fram k-pisten. Amerikanska villaförorten modelleras till krigszon för skottpengarna på Spencers huvud – ett scenario som framgrott ur finanskrisens aska. Alltmedan Heigl, med sina platinablonda lockar, personifierar ett nostalgiskt vithetsideal: äktenskap, villa och karriär – vad mer kan man önska sig?

Castingagenten har stulit ansikten från senare års sitcoms – Rob Riggle (“Gary”), Larry Joe Campbell (“Jims värld”) och Kevin Sussman (“The Big Bang Theory”) – och placerar därmed filmen i sin kulturella kontext. Men skrattmaskinen verkar ha fastnat på reparation. Skrattsalvorna saknas på ljudspåret, som allra tydligast när mina egna fniss ekar tomt i salongens dömande tystnad. Istället hörs en hel del pangpang och skrikiga repliker.

De romantiska elementen blåses bort av älghornsspetsade lönnmördare och en hund vid namn Sir Barkalot. Men bortom knasigheterna undersöks den tematik som Sam Mendes gjort karriär av: villaförortens förfall och den vita medelklassens själsjakt. Mendes är ju trots allt en Oscarsvinnare, medan Robert Luketic får nöja sig med sågningar och en extranolla på bankkontot. “Killers” gör påkostat spektakel av billiga skämt – inte en film värd att döda för.