Armadillo

“Armadillo” räds inte någonting när den stirrar dödläget i Afghanistan i vitögat med sin dokumentära blick. Tillsammans med kameran får vi iaktta en dansk pluton, ingående i den internationella fredsstyrkan, i strid mot talibanerna som vill återta den makt de förlorade 2001.
Filmen försöker vara så objektiv som möjligt och lämnar det upp till publiken att bedöma vad som visas. Att vara fullständigt objektiv är naturligtvis omöjligt, filmskaparna är de som kontrollerar vad som visas när de klipper ner sex månaders inspelningsmaterial till en långfilm på hundra minuter. Men regissören Janus M. Pedersen lyckas förmedla en ärlig och nykter bild av livet som soldat, befriad från allt vad förhärligande av krig heter, som bygger mer på människorna den porträtterar än regissörens egna åsikter om dessa eller om insatsen i Afghanistan.

Vad är det då för bild som ges av soldatlivet och insatsen i Afghanistan, en bild som skapat heta diskussioner och upprört många i Danmark när filmen hade premiär. Låt oss säga så här, detta är inte en “må bra”-film, varken vad det gäller läget i Afghanistan eller den mentala inställning till krig som florerar hos filmens huvudpersoner.

Den övergripande känslan man får av att följa de unga soldaterna är att de ser sin insats som ett hjältemodigt äventyr i tv-spelsland där man kan “respawna” om man skulle råka få en kula i huvudet. En scen i filmen gör kopplingen till tv-spel explicit genom att visa hur en av soldaterna slänger en handgranat i ett tv-spel bara för att snabbt klippa till liknande verklig miljö för att se en den verkliga motsvarigheten brisera. En sofistikerad redigering som länkar samman fiktion och verklighet.

En av filmens fördelar är hur den provocerar fram tankar och frågeställningar hos publiken utan att explicit formulera dem. Genom att koncentrera sig på huvudpersonernas krigsvardag utan att entydigt välja (politisk) sida så får filmen en chans att påverka ett större antal människor. Filmen ger inga svar men ställer en myriad svåra frågor som sår frö till andra frågor som vi vanligen inte vill ställa om oss själva som människor och samhälle. Den belyser den mänskliga instinktens mörkaste vrår och pekar mot hur vi som samhälle tar vara på denna instinkt i ett system av våld där nästan tio år av krigande inte lett till mycket mer resultat än alldeles för många döda, inte minst civila offer som råkat stå i vägen.

“Armadillo” räds inget när den med tittar på en situation som verkar vara utan hopp med en blick som vägrar titta bort eller blunda. När vi tillsammans med kamerans fängslande foto och nerviga närvaro iakttar livet på Armadillobasen med omgivningar ställer vi oss förhoppningsvis de frågor som någon gång kommer leda till den förändring som behövs för att civilbefolkningen i Afghanistan ska få leva i fred utan att vara rädda för varken talibaner eller internationella fredssoldater. En fred som i sin tur förhoppningsvis leder till att vi som världssamhälle inser att liv och mänsklighet aldrig får bli billigt, oavsett situation.