Going the Distance

Nannette Burstein, som synat den amerikanska tonåringen och producenten Robert Evans i de utmärkta dokumentärerna “American Teen” och “The Kid Stays in the Picture”, bibehåller vissa band till verkligheten i sin fiktionsdebut “Going the Distance” genom att rollbesätta sina huvudroller med det verkliga paret Drew Barrymore och Justin Long. Resultatet är en rom-com som desperat vill uppdatera genren men inte åstadkommer så mycket mer än försumbara försök till förnyelse av de stela konventioner som dikterar den romantiska komedins form och innehåll.
Kärleksförhållandet mellan Barrymore och Longs karaktärer känns till en början relativt realistiskt. Det finns en känsla av att paret skulle kunna existera på riktigt och inte bara i den romantiska komedins pseudo-sagovärldar där motsatser alltid attraheras och dåligt beteende alltid förlåts med en stråkackompanjerad försoningskyss efter ett pompöst “mea culpa” i filmens döende minuter. Realismen skapar här en sympati för karaktärerna och ger dem ett djup som individer och inte bara som spelpjäser till för att godtyckligt manipuleras på väg mot det i rom-coms så vanliga slutet där den eviga frågan om de kommer att få varandra nästan alltid besvaras med ett rungande JA.

När titelns utlovade distans sätter käppar i hjulet för vårt lovande par och tvingar dem byta kroppslig och sinnlig närkontakt mot skype- och webbaserad kommunikation har filmen vunnit över oss på deras sida. Problematiken som tvingar dem att välja kärlek eller karriär känns precis som förhållandet trovärdig. Så långt in i filmen är allt väl men det är ungefär här konstruktionen börjar rämna.

Distansförhållandets start blir också upptakten till filmens skenande fall ner i det konventionsträsk som den initialt lyckats undvika. Våra trovärdiga karaktärer förvandlas snart till klumpiga karikatyrer som placeras antingen i klichéfyllda “komiska” situationer eller långdragna montage som redundant upprepar hur jobbigt Barrymore och Long tycker det är med den geografiska distansen som skiljer dem åt.

Någonstans under filmens gång tappar Burstein tråden, kanske lyssnar hon på konventionernas sirensång som lockande lovsjunger fördelarna med att inte sticka ut och fortsätta göra samma romantiska komedi om och om igen så man kan belönas av Hollywood med ett kontrakt på tolv likadana regijobb innan man tyst slussas ut för att ge plats åt nästa produktionsbandsregissör. Det är synd med tanke på att Bursteins tidigare filmer och denna films inledning tydligt visar att hon har visionen som krävs för att göra unika och gränstänjande filmer.