Fair Game

Det har passerat tillräckligt många år för att amerikanerna ska våga börja rota i ett obekvämt stycke av den egna närhistorian. Paul Greengrass “Green Zone” var säkerligen provocerande i många läger, och “Fair Game” kommer sannolikt att provocera lika mycket, som sanningssägare i en diskussion där alla alltid hoppats på att dikotomin mellan gott och ont ska vara lika tydlig som den mellan svart och vitt.
Men för en europeisk publik, kanske för en svensk i synnerhet, blir den populärkulturella sanningen i “Fair Game” aldrig särskilt förvånande. Sanningen är det budskap som Hans Blix försökte föra fram redan innan krigsutbrottet, om att Irak saknar massförstörelsevapen och om att USA:s politiska elit alltid gjort allt för att mörka det.

“Fair Game” lyckas hyfsat med att skildra livet för den amerikanska agent (Naomi Watts) och hennes man (Sean Penn) som ensamma gör allt för att övertyga sitt land om sanningen samtidigt som de motarbetas av hela Vita huset. Problemet är att filmen allt för ofta fastnar i just livet och blir oförmögen att se den vidare bilden och alla politiska aspekter som historien involverar, det blir i slutändan mer relationsthriller än politisk thriller.