Karate Kid

Robert McKee lär vara stolt över Christopher Murphy. Hans manus är nämligen så tajt att pistolskott studsar och utlöser en obehaglig déjà vu-serie, formad efter minnet av alla 80-talsfilmer man någonsin sett. “Karate Kid” är för lång för att helt lyckas tajma vändpunkterna, men allt sker skonsamt och transen är över innan du hinner reagera.
Underligt nog syns ingen karate, men visst är titelvalet en smart genväg till att tjäna extrapengar? Struliga pojken Dre (Smith) flyttar med sin mor till Peking, där han sin första dag kärar ner sig i en tjej och blir värsta fiende med det våldsammaste tonårsgänget. Jackie Chan spelar den avdankade bostadsskötaren Mr. Han, som blir Dres oväntade mentor.

Studien i Kung-Fu släpper fram actionfilmens mest manipulativa busstreck och får publiken att bejubla våld. “Karate Kid” är dessutom en fest för vänner av barnaga, med sin benknäckarexcess i regi av Dres plågoandar – den värsta sortens sadister, vars kåtpubertala blickar symboliserar glädjeskri så fort konkurrenternas ben bryts.

Vi som såg originalfilmen under lågstadiet har vuxit ifrån filmens narrativa blöja, men slagen känns heller inte barntillåtna. Målgruppen är kanske de som relaterar till Dres kärleksintresse, som porrdansar till Lady Gaga? Många bär ansvar för filmens framgångar, men somliga i publiken lär känna att något inte stämmer. Att något är fel.