Tamara Drewe

Det måste ha framstått som en bra idé. Föreställ er själva den idylliska brittiska landsbygden och ett pittoreskt litet författarpensionat där man äter middag tillsammans och skriver på dagarna. Byns fula brud kommer hem för att modern har dött, hon har plastikopererat näsan och har plötsligt transformerats till en riktig femme fatale. Mitt i denna idyll blir allt till en enda röra med rockstjärnor, uttråkade tonårsflickor, gamla romanser och massor av vänsterprasslande.
“Stephen Frears kan regissera”, ropade säker någon. “Och så köper vi rättigheterna till tecknade serien ‘Tamara Drewe’ och kokar ihop det hela”, sa någon annan. Sagt och gjort. Resultatet? Frears gör ytterligare en katastrofdålig film efter den briljanta “The Queen”.

“Tamara Drewe” är chockerande tom och poänglös. Trots ett gäng kapabla skådespelare faller allting väldigt platt när replikerna väl levereras. Frears försöker få fart på sin gryta med twister fram och tillbaka, men ingen får filmen att ta någon egentlig riktning. Och alla idéerna, som på ritbordet säkert framstått som geniala, trasslar oss bara längre och längre ifrån huvudkaraktären som någonstans på vägen tappas bort och blir som vilken biroll som helst.

En duktig klippare hade kanske lyckats strama åt “Tamara Drewe” till en tät komedi-thriller i klassisk brittisk stil. Men i sitt nuvarande format är “Tamara Drewe” bara ytterligare en besvikelse efter “The Queen”.