Hobbit: Smaugs Ödemark

Del två i Peter Jacksons Hobbit-trilogi har i sedvanlig ordning premiär i samband med jul och kommer med all säkerhet bli vinterns, om inte årets, storfilm. För ganska exakt ett år sedan recenserade jag den första delen och konstaterade att den inte var mycket mer än ett trött försök att återskapa “Sagan om ringens” framgångar. Denna gång är det något helt annat jag får se.

“Smaugs Ödemark” tar vid där den förra filmen slutade. Bilbo och dvärgarna fortsätter sin vandring mot det ensliga berget och uppdraget att återta Erebor från draken Smaug. Att rabbla upp en fullständig synopsis känns här helt meningslöst då de flesta redan har någorlunda koll på historien. Jag lämnar istället det och fokuserar på filmens starka och mindre starka sidor.

Precis som förra året kan jag konstatera att det är en väldigt, väldigt snygg film. 3Dn används för det mesta precis rätt. Det skapas djup i bilden på ett väldigt effektfullt sätt, en väg blir inte bara platt utan vi kan faktiskt se att den slingrar sig bortåt. På samma sätt får karaktärernas ansikten i närbilderna ett väldigt mänskligt djup som hjälper till för att vi som publik faktiskt ska känna något för och med dem. Detta är alltså precis lika bra som den första filmen, det som skiljer dem åt är berättandet. Där jag i första filmen inte kunde sluta koppla varenda scen till “Sagan om ringen” tänker jag under “Smaugs Ödemark” inte en enda gång på trilogin. Detta är en film som står helt på egna ben och som dessutom gör det rakryggad.

“The Hobbit: Smaugs Ödemark” är en spännande film som berättar en historia som känns ny, dessutom är den fantastiskt ögongodis. På rak arm kommer jag bara på en negativ aspekt av filmen, och tyvärr är det allas vår Mikael Persbrandt. Hans insats som skinnbytaren Beorn är inget att hänga i julgranen. Dåligt uttal och framtvingat agerande bidrar till filmens i särklass mest plågsamma scen. Som tur är ser vi honom aldrig igen efter det. Men tyvärr så kommer han tydligen tillbaka i den tredje och sista delen.