Ömheten

Sprickor sprider sig under marken. Husen skälver. Ingen vet riktigt vad som kommer hända, eller när. Hur länge kommer vi kunna stå på den här marken? I Ömheten har vi begett oss långt upp i Sverige. Det är vinter, det är mörkt och snötäcket ligger tjockt. Vi är i Kiruna. Under staden som byggdes för drygt hundra år sedan finns en gruva, där borrande och grävande gör att stadens grund börjar luckras upp, staden får mindre och mindre fast mark att stå på och en stadsflytt är nödvändig.

En del har gett upp, kanske utan att veta om det. Vi kommer aldrig in i deras huvuden – Sofia Norlin behandlar käraktärerna i sin film med subtila element. Ofta är den ordliga dialogen frånvarande. Ett sätt som får skådespelarna att verkligen gå in i sig själva, enligt Lina Leandersson (Låt den rätte komma in) som spelar Zerin, en av de drömmande karaktärerna i Ömheten. Vi följer i våra egna perspektiv med i deras möten med framtid och med motstånd.

Markus (Sebastian Hiort af Ornäs) har en passion för bilar. Han vill ha en egen verkstad, ta hand om sin egen bil och se till att den går. Han går på fordonsprogrammet, men följer inte schemat och blir avstängd från gymnasiet. Daniel (Alfred Juntti) klarar inte av att se in i fler lögner. Han vill ha något som är riktigt, något som är sant och betyder någonting, något som inte utger sig att vara en sak men är något annat.

Daniels pappa (Pär Andersson) letar efter samma sak som sin son, och någonstans på vägen hittade han spriten. Dagen efter många glas ligger han hemma i sina egna kraschade önskningar. TV:n står på som fönster mot världen. På skärmen syns Hitler och tyska arbetare som river och bygger. På en annan tv ser Zerin på en dokumentär om en isbjörn. Isbjörnen är kung i sitt land. Men egentligen är den kung på landisen. Det håller på att bli vår ute. Det betyder att Zerin snart kan börja simma utomhus. Hon älskar att simma och tävlar i simning. Isen håller på att smälta, och med det håller isbjörnen och dess regerande på att försvinna.

Emma (Ella Nordin) ser genom sina unga ögon vad som håller på att hända. Människorna letade efter ett hem och byggde en stad. Hon ger sig av dit allting en gång börjat, ut på fjället. Också Daniel ger sig ut i markerna, iväg från lägenheten och sin pappa. Markus måste dock ner under marken, då jobb i gruvan är det enda som återstår efter att ha blivit utkastad från skolan. Han måste fortsätta det grävande som tog hans pappas liv.

Att ge sig ut i naturen kan vara en flykt undan det som skapats i det förflutna, de rester och det skräp som bildats. Mötet med de unga karaktärerna i Ömheten är mer än värt ett besök till biografen, de flyr inte motstånd och de behöver inte heller lämna dig. Fjället är ännu orört, ingenting är skapat, det är ett öppet fält. Det kan också kan vara utmanande. Där finns inga vägskyltar, där finns inga vägar. Nya perspektiv och nya vägar måste skapas. Jag följer med dem ut, följer med när de fortsätter genom ödemarken mot det de ännu inte hittat. Kanske är det just här den nya staden kommer att stå. Gruvan och staden stoppar inte heller från att se med öppna ögon – en soptipp blir en lekplats och en övergiven lokal en framtida möjlighet.

Ingen jag mött på duken lämnar mig när jag lämnar biografen. Vi går var försig, men sida vid sida i den värld vi lever, den värld vi skapat och ständigt omskapar. Vi fortsätter klättra upp längs väggen mot kärlekens öppna fönster. Ömheten är en film om drömmen om ett bättre liv, den som aldrig verkar tas på allvar. Det är en vacker film och så är landskapet. Precis som naturen i sig kan bli en flykt blir det samma sak med vackra konstverk. Även om konstnären vill säga något tenderar deras verk att bli sedda som en njutning och ingenting mer. Vi kan gå och se en film en kväll och släppa jobbet. Ömhetens budskap tenderar därför att falla i gropen för sitt eget budskap – att inte tas på allvar. Naturvyerna terderar att göra filmen vacker men tom, abstraktionen att göra tittaren oberörd på något mer än ytan. Det är inte på grund av sig själv men på grund av det ämne som filmen behandlar, på grund av hur staden är uppbyggd, på grund av att vi är uppväxta i staden och på det sätt på vilket vi därför ser genom våra ögon.

Låt oss ta del av Ömheten, och låt oss lyssna på Daniels pappas kollega i gruvan.

“Ju mer järn vi gräver fram, ju mer går de under. Vad är det för samhälle vi vill bygga nu när vi får chansen?”

“Det är en stor fråga det där” får han till svar.

“Ja, nog fan är det en stor fråga. Fattar ni hur stort det här är? Fattar ni det?”