Exit Through the Gift Shop

Sällan har väl en hel värld känt en sådan besvikelse som när Charles Ferguson klev upp på scenen i Kodak Theatre för att ta emot Oscarsstatyetten för bästa dokumentärfilm. Att Inside job segrade över Exit through the gift shop innebar inte bara att en dålig film segrade över en bra, inför all världens tv-kameror gick vi också miste om ett performance signerat ett av vår tids mest spännande konstnärsnamn.
Inte för att Banksy själv hade stigit upp på scenen, men möjligtvis hade Hollywood fått bevittna något lika provocerande som när Marlon Brando avstod från att ta emot sin Oscarsstatyett 1973. Kanske var det för att spara på obehaget som få valde att rösta fram Exit through the gift shop som 2010 års bästa dokumentär, men kanske också eftersom nomineringen i sig inte är helt klar. För vid närmare eftertanke är det svårt att beskriva Exit through the gift shop som en dokumentär i samma mening som Inside job är tydligt knuten till genren.

Det hela börjar konventionellt, en fransk filmare beskriver graffitikonstens framväxt världen över och bottnar slutligen i Banksys konstnärskap. Men just som Banksy själv börjar beskrivas förvrids perspektivet och kameran riktas plötsligt mot filmaren själv och den som står för regi och klippning är plötsligt Banksy själv. Den franska dokumentärfilmaren Thierry Guetta hamnar i filmens fokus, hans närmast maniska behov att dokumentera allt han ser utan att sedan göra något av det är löjeväckande. När Guetta senare själv börjar verka som konstnär i Banksys fotspår blir det hela plötsligt ett ganska tragiskt porträtt om en ganska trist konstnär som skor sig på andra och låter sitt självförtroende gå över styr.

Det hela kulminerar i en utställning som den franska konstnären redan på förhand slagit sönder av egenhändigt snickrad hype, vernissagen blir en succé men för den kommersiella framgången har han också offrat något väsentligt som all bra konst borde innehålla. För Guetta blev det viktigare att besökarna passerade presentbutiken på vägen ut.

Jag vet ärligt talat inte vad som är sant och vad som inte är det i den här filmen. Arkivmaterial klipps skickligt ihop med iscensatta situationer och delvis riggade intervjuer, men desto längre man drar den frågan blir den bara mer och mer ointressant.

På samma sätt som I’m still here aldrig var intressant ur samma perspektiv berättar Exit through the gift shop något helt annat bortom sin dokumentära fasad.

I’m still here var egentligen aldrig en dokumentär om Joaquin Phoenix i samma utsträckning som det var en dokumentär om skådespelandets villkor. På samma vis är Exit through the gift shop varken en dokumentär om Banksy eller Guetta, däremot är det en utmärkt illustration av åt vilket håll vår konstvärld är på väg åt.