Red

Vid första anblick känns det ibland som en film är en given succé. Man tittar på affischen, läser igenom rollistan och letar sedan upp trailern på nätet. Trailers är oftast intetsägande. Men, ger en aning om vad man kan förvänta sig. “Red” var en film jag faktiskt var peppad på. Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman, Helen Mirren, Richard Dreyfuss och Mary-Louise Parker. Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Synopsis är enkelt. Ett gäng åldrade agenter som gått i pension måste återigen slå sina kloka skallar ihop en sista gång när de utsatts för mordförsök av torpeder med till en början okänd agenda som sedan utvecklas till en rätt fadd historia som antagligen kändes bättre på papper än på en stor bioduk.

Filmens stora problem är att det är för dålig action när det väl är action – och för dålig komedi när det väl är komedi. Samtidigt är det någon eller flera som missat det faktum att filmens ensemble består av en gedigen samling fantastiska skådespelare. Att låta dessa springa runt som yra höns med ett manus som verkar ha varit skrivet på skrynkliga servetter är påtagligt besvärande för både aktörer såväl som oss publik.

Den enda behållningen i “Red” är faktiskt John Malkovich som gör ett lysande porträtt av en paranoid galning som är en udda blandning av polisskolans “Tackleberry”, Stallones “Rambo” och valfri patient från en vårdinrättning med mycket hög säkerhetsklass. Resten kvittar faktiskt.