Contagion

Det krävs bara två ord liggandes ovanpå Gwyneth Paltrows bleka ansikte för att etablera stämningen i “Contagion”, Steven Soderbergs kliniskt snygga film om vad som framstår som en mycket trovärdig domedagsepidemi. Orden: “Day 2” får oss att inse att vad som hänt Paltrow redan är långt mer framskridet än två ord någonsin kan förmedla. Därifrån börjar kapplöpningen som låter karaktärerna leta sig fram till sanningen bakom epidemin. Vi, precis som dem, är dock alltid ett steg efter epidemins enorma kraft.

Steven Soderbergh målar upp en värd där vi alla kommit närmare varandra, vilket också gjort oss mångt mycket mer sårbara än vi någonsin kunnat föreställa oss. Det är det banala som någonstans får världen att bli för liten. Ena dagen sitter Paltrow och äter jordnötter och betalar med sitt kreditkort för att nästa dag få okontrollerbara anfall. Konsekvenserna av den lilla planeten, där vi alla är storsamlare av bakterier från alla jordens hörn varje dag, är utom all kontroll.

Soderberghs kalla stämning är effektfull och skapar en perfekt inramning för källmaterialet. Matt Damons historia, Paltrows make, utgör filmens starkaste berättelse i vad som annars är flera ojämna och poänglösa sidospår (med bland andra Marion Cotillard, Jude Law, Bryan Cranston, Kate Winslet och Laurence Fishbourne) som får filmens generella ton att vackla.

De subtila i “Contagion” är ändå filmens absoluta styrka. Det spelar ingen roll om Soderbergh använder en epidemi som metafor för dåliga idéer och inskränkta egenintressen i dagens egoistiska samhälle, där det ultimata haveriet, den ultimata härdsmältan alltid är ett ögonblick borta. Men vad som framstår extra tydligt är att dessa haverier och härdsmältor ibland inte uppenbarar sig fören under den andra dagen, eller senare än så.