Vill jag vissla så visslar jag

Såvida man inte är gängmedlem eller ofrivilligt har blivit någons bitch sägs fängelsestraff vara ett oändligt ryggsim i tristessens djupaste pool. Tidigare i år målade “En profet” upp vägen från ingen till någon bakom lås och bom, men trots filmens kvalitéer fanns en rad inslag – hårdkarikerade skurkar och ett samvetsplågande spöke – som påminde om att Jacques Audiard gjort en film för en Hollywoodpublik. Florin Serbans “Vill jag vissla så visslar jag” är inte lika action, häftig och spännande, tvärtom ganska tråkig – och kanske just därför en mer övertygande fängelseskildring.
Tonårsfången Silviu har skött sig och är bara dagar från frigivning när hans lillebror släpper nyheten om den förlorade mammans återkomst, som hemkommen från Italien har gjort sig redo att än en gång spotta på den trasiga familjekonstellationen. Desperat kringgår Silviu regelverken och tar genvägar förbi de interna hierarkierna – dumdristiga övertramp som leder mot en oundviklig katastrof.

Som åskådare kedjas man fast vid en vilsen pojke i för korta träningsoverallbyxor, på god väg att så sin sista potatis. Varken han eller regissören vill tappa ansiktet och blotta garderobsskeletten. Våldtas Silviu av medfången..? Vet ej. Tyder duschblickarna på en dold homosexualitet..? Ingen aning. Är hans närmande på den kvinnliga assistenten en desperat imageräddning..? Verkar inte bättre. Det vi faktiskt ser är blott insinuationer som fumligt formuleras med offensivt kroppsspråk – så som det lär te sig bland kriminella män i påtvingade kollektiv. Inte så värst spännande men nog så det räcker med spänningar. Subtilt utan att höja ögonbrynet och rätta till glasögonen.