Vampyrer suger

Filmbolag gillar parodier, de är relativt billiga att producera och behöver inga stjärnor i huvudrollerna. Det som parodieras räcker för att locka publiken till biosalongerna. För att en parodi ska lyckas behöver den först och främst göra narr av ett populärt fenomen och i andra hand göra det på ett humoristiskt sätt.
“Vampyrer suger” lyckas med det första uppdraget, Twilightfilmerna (och böckerna de är baserade på) har nått en ryktbarhet som sträcker sig bortom de som faktiskt har sett filmerna eller läst böckerna och kan kallas ett närmast globalt populärkulturellt fenomen. Om man också beaktar vampyrers generella trendighet just nu, med tv-serier som “True Blood” och “Vampire Diaries”, så var det bara en tidsfråga innan blodsugarna skulle få ett nytt förlöjligande förverkligat på celluloid.

Det är när “Vampyrer suger” ska uppfylla det andra uppdraget, att vara rolig, som korthuset faller ihop. För regi och manus står Jason Friedberg och Aaron Seltzer, som tidigare gett oss liknande monstrositeter i form av “Date Movie”, “Epic Movie” och “Meet the Spartans”. Dessa två sopor till filmskapare verkar tycka att det räcker att referera till det som de försöker parodiera, de glömmer att lägga till ingrediensen som gör referensen till ett skämt och inte bara en påminnelse om vad det är som parodieras. Eftersom de inte har intelligensen att förvandla sina påminnelser till skämt så förlitar de sig istället på forcerade och infantila kiss-, bajs- och sexskämt samt amatörmässig slapstick utan finess.

Att skämta med Twilightfilmerna borde vara lika lätt som att sätta ena foten före den andra om man tänker på hur många fjantiga tilltag den filmserien innehåller. Men när till och med originalserien själv är bättre på att göra narr av Taylor Lautners i tid och otid blottade bringa, så förstår ni vilket trubbel “Vampyrer suger” är i. Filmen försöker otal gånger skämta om just detta men skämten faller platt och är, i likhet med de flesta andra skämt i filmen, så övertydliga att man undrar om filmens målgrupp är chockskadade noshörningsbebisar med mentalstörningar. Endast ett skämt i hela filmen, en jämförelse mellan de onda Volturivampyrerna och extremkonservativa tv-kanalen Fox, aspirerar på att bevisa att Friedberg och Seltzer har annat än salt i skallen.

Att säga att de båda hittat på filmens handling är en överdrift då den troget kopierar händelseförloppet i just “Twilight”. Skådespelarna är dåliga men bra i jämförelse med materialet de har att arbeta med. Ett litet plus går till Matt Lanter, som till vardags kan ses i nyversionen av (Beverly Hills) 90210, som gör ett hyfsat försök att kopiera Pattinsons överdrivet trånande blick. Att filmen endast är åttio minuter lång skulle ha varit ett plus om det inte vore för att man skulle behöva ta bort sjuttionio minuter och ett antal sekunder (minus det där skämtet) för att denna film skulle närma sig kategorin godkänd. Om man tar bort Vampyrer från titeln så får man en bra beskrivning på vad denna film gör, den suger.