Lovelace

1997, ett par år efter att regissörparet Rob Epstein och Brian Friedman slagit igenom med “The Celluloid Closet” – en av sin tid nästan symptomatisk, samt nödvändig dokumentär som visar den skeva framställningen av HBTQ-personer i filmhistorien – skulle Paul Thomas Anderson komma att göra sitt första episka mastodontmästerverk, “Boogie Nights”. Inga jämförelser skall göras däremellan, men nu sexton år efter Andersons film har Epstein och Friedman tagit sig an en snarlik tematik i sin nya film “Lovelace”. Det hade inte varit nödvändigt att ens nämna “Boogie Nights”, om det inte vore för det rätt så bistra faktumet att “Lovelace” i många avseenden framstår som en långt mycket tråkigare version av just den.

Linda Boreman var den verkliga kvinnan som i början av 70-talet blev världens största porrstjärna, då under namnet Linda Lovelace, när hon medverkade i den numer nästan mytomspunna “Långt ner i halsen”. “Lovelace” skildrar hennes väg till toppen, och senare hennes ihärdiga försök att slå sig fri från den bransch som utnyttjat henne under hela hennes karriär. Frånsett att Linda Lovelace fanns på riktigt, och “Boogie Nights” Dirk Diggler inte gjorde det, så är den dramaturgiska kurvan i filmerna i mångt och mycket densamma. Men “Lovelace” problem ligger inte i sina likheter med Andersons föregångare, utan i de mest väsentliga skillnaderna. I motsats till Dirk Diggler som är högst nyanserad som karaktär, porträtteras nämligen Linda Lovelace som väldigt endimensionell. Istället för att göra henne dynamisk och intressant, förminskas hon till ett simpelt offer för en vidrig industri. Med det inte sagt att hon inte var ett offer, men jag är övertygad om att hennes verkliga förlaga var betydligt mer än så. Oavsett vilket så hindrar det filmen från att gripa tag och beröra, trots att dess berättelse förstås är hemsk och väldigt sorglig.

“Lovelace” är dock inte det bottennapp det kanske låter som. Filmen har framför allt en väldigt fin skådespelarensamble i bland andra Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Adam Brody som alla gör sitt bästa för att göra filmen njutbar. Det bjuds även på metainslag där filminspelningar pågår, som faktiskt är ganska så roliga. Dessa fungerar bättre än när filmen drar åt det mer seriösa och dramatiska hållet, på grund av huvudkaraktärens enkelhet. Liksom i regissörernas senaste film, “Howl”, balanserar “Lovelace” mellan lekfullhet, väldigt bra bitar, och delar som för filmens bästa hellre hade fått klippas bort. Men det är ändå värt att poängtera det faktum att “Lovelace” berättar en viktig historia som bär relevans även idag, fyrtio år efter att dess händelser ägde rum. Synd bara att man inte lyckades bättre med själva filmatiserandet av den.