Heartbreaker

Ibland måste man unna sig en sentimental romantisk komedi utan någon egentlig poäng. I “Heartbreaker” slår det gnistor som charmar även den mest skeptiske åskådaren.
Är du också trött på amerikanska romantiska komedier? Du är antagligen inte ensam. Det kan därför vara värt att veta att de franska motsvarigheterna ofta är ännu sämre, hur nu det är möjligt. Klichéerna är naturligtvis redan uttjatade i genren. Det är en nästintill omöjlig bedrift att skapa originella romanistiska komedier. Men om vi glömmer det faktum att “Heartbreaker” trots allt är uppbyggd enligt den amerikanska standardmodellen finns det tillräckligt med värme och romantik för oss att förlåta misstagen.

Frankrikes idag kanske bäste skådespelare, med alla attribut som eftertraktas hos en leading man Romain Duris spelar Alex, som tillsammans med sin syster och hennes har ett litet företag som arbetar med att bryta upp förhållanden. Men bara om de är “genuint olyckliga”. Juliette från den monegaskiska Van Der Becq-familjen ska gifta sig till faderns förtret. Han kopplar in hjärtekrossarna. Hur filmen sedan fortlöper har du säkert redan räknat ut vid det här laget. Men det spelar ingen roll.

Långfilmsdebuterade Pascal Chaumeil är charmig utan att bli larvig. Men berättandet i sig haltar ibland och det märks att grundmaterialet egentligen är ganska tunt. Istället är det Duris och Vanessa Paradis som väger bristerna väl med en fantastisk personkemi och lika lysande mimspel dem emellan.

“Heartbreaker” lyckas exakt med det den är skapad för, den underhåller, sätter ett litet leende på mungiporna och glöms bort i samma sekund som eftertexterna börjar rulla.