Mammut

“Mammut” är under en inledande timme Lukas Moodyssons kanske mest kontroversiella och anmärkningsvärda film sedan “Fucking Åmål”. I sitt gränslösa användande av placerade produkter ställs rimliga frågor om vad som hände med det brinnande och högst självständiga samhällsengagemanget, tills dess produktplaceringarna visar sig som medvetna kommentarer till människorna som aldrig finner tröst i Comme des garçons eller luxuösa pennor.
Att peka på Lukas Moodyssons regissörskap som reviderat med bakgrund av den internationella lanseringen i samarbete med stora namn som Michelle Williams och Gael García Bernal är snävt tänkt. Hur Moodysson istället gradvist utvecklats, vilket cementeras genom “Mammut”, är i porträtterandet av karaktärerna och deras val. Det må handla om mognad, men “Mammut” påvisar hur han rör sig från den hårda, dömande tonen som dessförinnan präglat Moodyssons regissörskap.

I de familjeporträtt Mammut vilar på görs anspråk att skildra människor som trots brister försöker; människor som vill men inte förmår. Filmen spretar och gör anspråk på att behandla åtskilliga kärnfrågor av dagsaktualitet men det är genom porträttet av den välbärgade familjen Vidales problem filmen verkar i sitt esse. Moodysson når närmast upp till perfektion då han lämnar över rummet åt en glänsande Michelle Williams och hennes våndor över både sin man Leos (Bernal) och hennes egen karriär som går ut över relationen till deras sjuåriga dotter Jackie, som de sporadiskt träffar trots att de bor under samma tak. Som deras ersättare fungerar barnflickan Gloria (Marife Necesito), som valt emigration från Filippinerna för att kunna erbjuda sina kvarlämnade barn en bättre framtid.

Det är i samhällets kvävande stryptag om familjen och omsorgen filmens centrala tes hittas, men genom en affärsresa till Thailand spretar Mammut ut i en parallellberättelse om västländernas exploatering av utvecklingsländer och den misär som lever bakom turistfasaderna. Moodysson lyckas stundtals i balanserandet, mellan de åtminstone tre kärnspåren, men förlorar ofta sig själv i för häftig klippning och outvecklade spår.

Filmen hade vunnit på att i högre grad koncentreras till familjedynamiken inom Vidales, istället för att stå med en underutvecklad utrikespolitisk reflektion. “Mammut” närmast spricker av de kommentarer Moodysson infogar om absurditeten i vardagen; som de två huvudkaraktärernas mobilkontakt vilket tycks erövra deras möten ansikte mot ansikte, som Glorias köp av en amerikansk basketboll gjord i Filippinerna, köpt i USA, för att därefter skickas tillbaka till produktionslandet som födelsedagspresent . Inte minst kretsar “Mammut” kring svårigheten att bryta sig ur de mönster som vi av samhället uppmuntras gå i, vilket exemplifieras i moderns försök att köpa sitt barns kärlek.

Den stora förändring, i det regissörskap Moodysson ständigt omprövar, är således inte det tidigare brinnande engagemangets slocknad utan istället en spridning av elden. Ifall det tidigare fanns fragment av eld, tycks det i “Mammut” finnas ett eldhärjat fält som ska kvävas. Det tycks som att han inte riktigt vet var han vill börja sitt ambitiösa släckningsarbete.