Saw 3D

“Saw 3D” pressvisas på premiärdagen – även distributörerna vet att det är en lönlös flirt med kritikerna. Jigsaw är trots detta en del av skräckfilmshistorien med sin monotona, brusinspelade röst som blivit en signatur i klass med Jasons ekande flås och barnramsan i “Terror på Elm Street”. Men kommer vi att minnas Jigsaw när han nu, efter denna sista film, upphör med sin årliga Halloweentradition?
Jigsaws änka skyddas från Hoffman, en före detta FBI-agent och numera självutnämnd efterträdare till moralens tvetydiga väktare. Parallellt följer vi en bedragare som konstruerat en bästsäljande överlevnadshistoria, vilket bestraffas med att han och hans vänskapskrets placeras i en industripornografisk hinderbana. Säga vad man vill om berättelsen, men upphovsmännen har åtminstone satsat på kontinuitet och tråden är så pass röd att seriens senare tillskott är rena återblicksfrosserierna.

Tidigt utkämpas triangeldrama i ett skyltfönster inför nyfikna fotgängare, en närmast alarmerande bild intill nyheterna om Flashback-självmordet. Omgivningen inser att någon av dessa ungdomar ska bli tredimensionell chili con carne, ändå är mobilkamerorna i högsta hugg. På så sätt är “Saw 3D” ett skrämmande samtidsdokument som bekräftar mänskliga begär om att vilja bevittna olyckor från första parkett, men också en påminnelse om hur många som är villiga att betala för att se det på duk.

Om du älskar konstgjort blod och tycker att det är värt en hundralapp att beskåda det i 3D: snöra på sig löparskorna och rusa till multiplexbiografen. Våldet är grövre och attraktionsmomenten mer raffinerade än senare tids slarvkonverteringar till den tredje dimensionen (läs: “Clash of the Titans”). Annars är det inget att diskutera. Pinsamma skådespelarinsatser, obefintlig dramaturgi och känslan av att man sett det förut – som väntat när en skräckfilmsfranchise når sin sjunde (!) del.