Fellinis Casanova

Hjältarnas avbilder i form av stora dockor bärs som gudar i processioner. Hos dem finns nationens inneboende styrka, och därför är de också de först fängs¬lade vid erövringar. Ur det blygrå vattnet reser sig ett orakel, bara för att omedelbart sjunka till¬baka. I stora bubblor utandas det sin sista suck.
“Dumhetens och dödens bly” är dock knappast tungt nog att hålla livets och frihetens strävan instängd nere i kloakrummets fängelse. Likt den oför¬störbara och ständigt återuppstående fågel Fenix flyr Casanova (Donald Suth¬erland) ovanför Venedigbornas huvuden.

Allt i filmen Il Casanova di Federico Fellini.(Fellinis Casanova, 1976), alla rörelser, komponeras uppifrån och ned, nedifrån och upp, som i ett samlag, som i livet självt. Allt reser sig, allt strävar uppåt. De himmelska orglarna tro¬nar högt, och så även de tyska artisternas säng. Varför sjönk då oraklet?

Giacomo Girolamo Casanova, själv översättare av Iliaden, färdas likt en Odysseus i ständig exil över många hav och länder i jakt på svaret, kunska¬pen. Han söker hos Möbius, hos markisinnan d’Urfes trollkarlar, han söker hos Kvinnan.. .

Han söker ständigt – dag och natt – Kvinnan, ett nytt släkte, ett nytt hus. Han Casanova – Casa Nuova. Han, Casanova (själv så lik sfinxen, vars yttersta -livets och dödens – gå¬ta skall lösas), han, sfinxen, den dubbla funktionens union, som är både lejon och jungfru, ande och materia, han borde ha vetat bättre än att slösa bort sin kraft på människor, och i stället hängivit sig åt gudar.

Vägen till denna insikt är lång. I en metafilmiskt utformad scen förnedrar den franske ambassadörens älskarinna, kokotten i mens färgade underkläder, alla mäns överman, Casanova, liksom Phyllis gjorde med Aristoteles. Skam¬set, som en kriminell, får Casanova utstå den vulgära voyeurens blick, priset för den kristna insikten att visdom/kunskap är fruktbar endast i samverkan med dygden.

Innan ridån går ner för sista gången för den omättligt kunskapstörstande Casanova, innan han gammal och impotent ser döden rätt i ögonen, är han ständigt bevakad av kvinnornas argusögon. (Öga är en eufemism både för vulva och testiklar. När Oidipus efter att ha lägrat sin moder berövar sig sin syn, är det därför lika mycket en fråga om hans kastrering, liksom Casanovas Impotens är likställd med en hädanfärd i blindo.)

Kunskap besegras inte med rå styrka – man lägger inte ner den stora kvin¬nan. Hur dessa krafter tämjes lär Casanova av två penning sluga dvärgar. Men liksom Teiresias förblindades av Athena när han såg henne bada, riskerar nu Casanova ett grymt straff för sitt snokande i gudinnans hemliga riter. Hans kärlek som hungrande startade med heta blickar, slutar skamlöst i hungrig mun. Förgäves ropar Casanova för att rädda sin spaghetti.

Men han drog ändå det längsta strået och överlistade alla till slut, den gamle bibliomanen (jfr läsa, etymologiskt: samla, plocka). I tävlan mellan anden och köttet, mellan kunskapen och styrkan, mellan konsten och barbariet, i tävlan mellan människan och djuret besegrade Casanova utmanaren, kusken. Till hjälp har han sin svala partner, om än en annan, dock i poesins fria språk en och samma kvinna som i en tidigare scen lät åderlåta sig flera gånger. Som i en cirkel dansar de till slut, symboler för den evigt överlevande konsten, han och hon, hon och han, för att än en gång bäras upp som stora dockor, som nationens hjältar.