Black Swan

Marknadsföringen av “Black Swan” har profilerats enligt berättelsens tema: det våldsamma strävandet efter perfektion. Skrämmande, stilistiskt och kliniskt, men med sin dunkla ljussättning och handhållna 16 millimetersestetik är filmen något helt annat – ett bakom kulisserna-reportage som dokumenterar en ballerinas deliriska sammanbrott.
Den neurotiska Nina förlorar sig själv i dubbelrollen från “Svansjön”. Naglarna klipps av och fjädrar växer längs skulderbladet; hon dansar och svettas och blöder. Likt en balettens Eminem hör man chefen Thomas (Cassel) skrika “loose yourself”. Någonting brister inom mig när den snöflingsspröda Nina, i plågsam närbild, levererar glädjebeskedet: “Jag fick rollen”.

Darren Aronofskys senaste verk är en korsning mellan långfilmsdebuten “Pi” och Mickey Rourke-comebacken “The Wrestler”. Priset för att nå någonvart är att göra sönder sig själv inför en publik, till applåder i harmoni med cronenbergsk body horror. Det flirtas hejvilt med dubbelgångartemat som på mer än ett sätt för tankarna till en högväxlad variant av den japanske animémästaren Satoshi Kon. Mellan alla härliga referenser saknar jag dock en personligare prägel.

Likt en påträngande passagerare snöras kameran fast bakom Ninas axel och följer hennes stressade färder mellan hemmet och balettstudion. De hotfulla stråkarna lämnar oss sällan och blir som en audiell iscensättning av Shakespeares citat om att livet är en enda stor scen. Men Ninas scen håller på att rasa samman – till min stora, sadistiska njutning.