Rango

Rango rimmar givetvis med Franco Neros spaghettiwesternhjälte Django, något som sätter tonen för denna lustfyllt referensrika hyllning till filmskapande i alla dess former, speciellt westernfilmer av det halvparodiska italienska slaget.
Johnny Depps, bokstavligen och metaforiskt sett, kameleontkaraktär är i sig en hyllning till Depps idol Hunter S. Thompson, gonzoförfattaren som han både spelat och hyllat i olika filmer. Rango kastas snabbt in i en westernliknande ökenvärld när han, tillsammans med sitt terrarium, råkar slängas ur den bil som tillhör hans mänskliga ägare. En ensam ödla i en värld fylld av fientliga fän. I ett nafs presenteras och etableras filmens universum som både verkligt och surrealistiskt, som både av vår tid och av en svunnen vild ålder i väst som vi inte upplevt men känner igen från alla gamla filmer om cowboys och indianer.

Lyckligtvis har vår lille storögda protagonist skådespelarambitioner och finner sig snart på fötterna genom att hitta på legenden om sig själv som hjälte, en historia invånarna i den lilla ökenhålan Dirt inte är sena att tro på. Det uppstår en sorts omedelbar “When the legend becomes fact, print the legend”-effekt (som Maxwell Scott formulerade det i John Fords “The Man Who Shot Liberty Valance”) som gör Rango till sheriff och förste letare efter det vatten som byn och dess invånare så desperat behöver för att överleva i det karga ökenlandskapet.

Regissören Gore Verbinski kan sina grejer både vad det gäller filmhistoria, karaktärsuppbyggnad och action. De mer spektakulära scenerna innehållande bland annat en svävande leksaksfisk och en fartfylld “örn och ödla-jakt” kan inte riktigt mäta sig med den übersmarta referenshumorn men är hantverksmässigt imponerande med lika delar spänning och slapstick.

Så mycket som nu en megakommersiell produkt som kostar en massa pengar att både göra och se kan vara en present så känns “Rango” som en sådan. En gåva från ett gäng filmskapare som verkligen gillar film till en publik som är likaledes betuttad i den pura underhållning som Hollywood ibland lyckas åstadkomma. Ett paket som skänker oss en berättelse som fungerar som egen historia men verkligen lyfter när den får dela ut små explosioner av nostalgi sprungna ur vår gemensamma filmhistoria som alltid, på gott och (oftast) ont, gör legenden om den goda hjälten till fakta för att sedan trycka sagda legend på miljoner av plastskivor och celluloidremsor.