Green Lantern

Marknaden bestämde att superhjältefilmer är det hetaste just nu, det absolut säkraste kortet för en kassasuccé. Men kommer åskådarna också inse att det samtidigt är det absolut tråkigaste och mest slentrianmässiga en filmstudio kan göra?
Bakom “Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. På samma sätt som animerade filmer nådde någon form av peak för ett par år sedan, är superhjältefilmerna inne i samma våg just nu. Och det ska tydligen komma ännu fler.

Det blir liksom inte automatiskt bra för att du sätter en filmstjärna i trikåer, bygger upp det hela med en töntig bakomhistoria och låter CGI-animatörerna gå loss på sina datorer. Christopher Nolan lyckades i Batman för att han lämnade de konventionella ramarna för vad en superhjältesfilm är, han tog det två steg längre och gjorde människor av sina hjältar.

I “Green Lantern” spelar Ryan Reynolds en oerhört osympatisk superhjälte som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Vilka de onda är, varför de är onda och varför just jorden måste utplånas är oklart. Men det spelar egentligen inte så stor roll, Reynolds säljer det ändå inte.

I grunden handlar “Green Lantern” om mänsklighetens överlägsenhet. “Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Så, när han väl räddar världen – med en gnutta list – är det just modet som tar honom tid. Men det spelar ändå inte speciellt stor roll. Vi bryr oss ändå inte.