Holy Rollers

Mellan 1998 och 1999 smugglade en grupp unga judar in över en miljon ecstasytabletter till USA från Europa. “Holy Rollers” ställer in siktet på en av dessa unga människor som får det farliga uppdraget att agera knarkkurir åt de högre makter som drar i trådarna för sin egen vinnings skull.
Jesse Eisenberg spelar huvudrollen som Sam Gold, en ung judisk man bosatt i Brooklyn, New York, som försöker vara en god son och medborgare genom att studera hårt och hjälpa sin far i mattaffären. En dag blir han övertalad av sin granne att börja smuggla “medicin” från Amsterdam över till Brooklyn och Sam går med på det. Innan Sam vet ordet av det blir han indragen i en osäker värld han har svårt att ta sig ur ifrån, där drogerna flödar och kärleken spirar, och som tillslut gör att han ifrågasätter sin tro och sig själv.

“Holy Rollers” är en relativt ljus historia till skillnad från filmer med liknande tema som “Blow” och “Maria Full of Grace” och någon djupare inblick i den undre världen bland narkotikakarteller och allmänt förfall får vi inte del av. Regissören Kevin Asch lägger stort fokus på sin huvudrollsinnehavare och Eisenberg får ensam bära upp hela filmen med sin nyfunna stjärnglans. Hans karaktär är den enda i filmen som det verkar ha lagts ner någon form av energi på, och medan han utvecklas genom historiens gång står birollsgalleriet kvar och stampar på ruta ett. Detta blir ett lidande inslag i filmen då “Holy Rollers” är starkt dialog och karaktärsdriven. Det blir för många ensidiga porträtt, där Justin Bartha står för det värsta exemplet som den rebelliske grannen Yosef. Hans attityd känns påklistrad vilket resulterar i en icke övertygande prestation.

Historien pendlar mellan New York och Amsterdam och Asch gör ett beundransvärt försök att få dessa städer att verka mer levande då han ständigt pillar in vackra och närgångna bilder ur dess olika distrikt, ofta medan dialog förs mellan karaktärerna, för att på så sätt få städerna att bli annat än bara statiska bakgrunder. De vävs in i filmen på ett naturligt sätt och blir lite som huvudpersoner som ängsligt vill berätta en historia för oss.

“Holy Rollers” enskilda beståndsdelar är bättre än helheten de sedan skapar. Eisenberg är ett säkert kort, och även om hans skådespel börjar bli lite kaka på kaka så passar han perfekt för den här typen av naiva och godtrogna människor. Asch har ett visuellt öga och iscensätter ofta berättelsen väl, men tyvärr lyfter han den aldrig och några känslomässiga band lyckas han sällan skapa. Jag hade velat se den lite mörkare och lite skitigare. Ibland får man dock bara nöja sig med det som finns i mitten. Och det är inte fy skam det heller.