Source Code

Går talang i arv? Det var frågan som elektrifierades på neonskyltarna när David Bowies son levererade “Moon” – ett existentiellt ångestdelirium om isolationen på en rymdstation. Duncan Jones långfilmsdebut visade sig vara ett modernt mästerverk, men när den yngre grenen från Ziggy Stardusts släktträd nu återvänder har kikaren flyttat från himlavalvets till Hollywoods stjärnor.
Mycket ska hinnas med när militärpiloten Colter Stevens vaknar upp i en mystisk farkost, fastspänd i cockpiten och placerad framför en enorm skärm. Regeringsagenter informerar honom om “källkoden” – en terrorpreventiv transportdevis med vilken Stevens kan skickas tillbaka till en tidsrumslig lucka för att ta reda på varför ett passagerartåg sprängs. Det blir möten med endimensionella figurer som ‘den misstänksamma muslimen’, ‘den dryge yuppien’ – och så hinner han bli förälskad.

Att hoppas på att en regissör ska ägna hela sin karriär åt lo-fi är att hoppas för mycket, och om sanningen ska fram är detta en popcornrulle av rang. Trots manusets klichéer märks en nerv i iscensättandet som demonstrerar viljan att ta materialet till nästan nivå, att låta loop/repeat-strukturen mynna ut i traumatiska födsel- och dödssekvenser. Reinkarnation är en jobbig jävla procedur om man ska tro Duncan Jones. Och ja, jag tror honom, och är övertygad om att han har fantastiska filmer inom sig.