Gnomeo och Julia

“Gnomeo och Julia” ger oss en andefattig blandning av Shakespeare och “Trolltyg i tomteskogen” som säkerligen får barden från Avons lik att skramla av indignation. Speciellt om han ser eller hör talas om scenen där en trädgårdstomte försöker övertala en levande staty av honom att slutet på Romeo och Julia är för deprimerande.
Ni kan ju gissa två gånger, eller en räcker nog, om denna färgglada marshmallowfluffbulle till film ändrar de förälskades tragiska öde till ett mer konventionellt Hollywoodslut där alla lever lyckliga i resten av sina dagar.

Karaktärer som dör, eller faller i bitar som fallet är här återuppstår med konsekvensen att inget i berättelsen har någon emotionell slagkraft. Alla händelser blir meningslösa transportsträckor mot ett slut som är mer förutsägbart än dokumentärer om vilka som vann andra världskriget.

Filmen lyckas inte heller roa på andra plan. Pressade av de senare årens referensrika tecknade succéer så försöker även “Gnomeo och Julia” att väva in visuella och dialogbaserade små passningar till annan populärkultur. Filmen är dock ingen “Shrek”, “Rango” eller “Dumma mej” vilket medför att greppet mest känns desperat forcerat med knapphändigt påklistrade post-it lappar till referenser skrivna av filmens övertaliga och väldigt ängsliga manusförfattare.

De där effekterna som gör att man kan se filmen i Harry Lime-vision känns tråkiga och bara där för sakens skull med ett undantag. Undantaget är de “wipes”, eller övergångar, som kan beskådas i ett annars intetsägande montage om Romeo och Julia-tomtarnas färska kärlek. Under övergångarna blir man flyktigt visuellt hypnotiserad av en snurrplatta som får mig att drömma om hur 3D hade kunnat se ut om experimentella regissörer som drömmer om Stan Brakhage hade haft råda att leka med tekniken.

“Gnomeo och Julia” har inga älskvärda karaktärer, den är inte särskilt rolig och har en berättelse som berättats flera gånger förut, ofta på bättre och intressantare sätt. Om man älskar detta måste man ha (trädgårds)tomtar på loftet.