Nawals hemlighet

Incendies, som är filmens originaltitel, betyder brand; ett passande namn då filmen bränner sig in i medvetandet på ett både intelligent och känslomässigt sätt. “Nawals hemligt” behandlar sitt högexplosiva ämne som både pusselmysterium och historisk exposé över en regions, mellanöstern, historia och samtid av våld.
Filmen, baserad på Wajdi Moauwads pjäs med samma namn, undgår att fångas i samma fälla som konflikterna den porträtterar genom att vara medvetet vag rörande vilka specifika konflikter den behandlar. Extrem religiositet i allmänhet, i detta fall främst av det kristna eller islamistiska slaget, och dess negativa inverkan på människor är målet som regissören och manusförfattaren Denis Villeneuve siktar in sig på i sin kritik av den onda cirkel av våld som är vardagsrealitet för många invånare i regionen.

Genom att börja sin historia i Kanada, ett testamente blir startskottet för två unga tvillingars utforskande av sitt eget och mellanösterns hjärtskärande förflutna, pekar Villeneuve mot hur specifika regioners lidande har tentakler som når runt hela globen. Vi kan inte blunda bara för att vi sitter skönt i våra varma soffor medan ställen som Libyen, Gaza, Darfur och London brinner.

Villeneuve verkar mer och mer som en auteur med framtiden framför sig, Nawals hemlighet är hans klart mest mogna verk. Med den onödigt röriga, och något intetsägande, Maelstöm (2000) visade han att han hade en visuell gnista, något han underströk med den stilistiskt fulländande, men innehållsmässigt ihåliga, Polytechnique (2009). Med Nawals hemlighet får han alla bitar att falla på plats och skapar en film som är samtidigt underhållande, popcornspännande, kontemplativ, poetisk, intelligent diskuterande och flammande kritisk.

Nawals hemlighet lyckas i den avslutande akten få till en twist lika överraskande som Crying Game-ögonblicket eller något som sopan Shyamalan kommit på. Det blir bara pricken över i:et i en film som lyckas vara eldfängt hård i sin kritik av läget och aktörerna i mellanöstern utan att välja sida, istället fördömer han en situation där gudar går före människor och ställer frågan vad vi som människor egentligen håller på med?