Restless

Gus van Sant har byggt sin karriär på att porträttera unga människor, ofta naiva, ibland ensamma, svårförstådda och fyllda med ångest.”Restless” är hans finaste, mest känslomässiga verk hittills. Att hitta den rätta tonen i en film som genomgående handlar om döden och hopplösheten som uppstår när vi diagnostiseras med en snar död, är en enastående bedrift.
Genom Henry Hopper och Mia Wasikowska finner van Sant en unik ömhet och kärlek vi ser så sällan på film. När kärlek på film oftast handlar om att skapa känslor byggda på fysiska attribut och ambition, handlar van Sants kärlek istället om intellekt och den egensinniga förståelse som kan uppstå mellan två människor.

Den ohämmade kärlek som uppstår hjälper dem att hantera sina riktiga sorger. Wasikowska har några månader kvar innan hennes hjärntumör ätit upp henne och Hopper kan inte komma över sina förändras tragiska död i en bilolycka. Men vi ombeds aldrig tycka synd om någon av dem; “Restless” visar oss, med svart humor och torr ironi, sådant som faktiskt spelar någon roll.

Cancern och sorgen efter föräldrarna spelar egentligen enbart en undanskymd biroll i “Restless” storhet. Relationen, kärleken som uppstår, oberoende av förutsättningarna är vad som får filmen att spela på de sköraste av emotionella stråkar. Skådespelarna behandlar ämnet och varandra med en sån ömhet att det är omöjligt att inte ryckas med och känna ett starkt medlidande.