The Way Back

Fult, kallt, hopplöst – men visst brukar ändå lägerfångar ha bländande pepsodentleenden? Regissören Peter Weir har också upptäckt misärskildringars otrovärdiga tandhygien, vilket glatt korrigeras med proteser och sminkarbete som får självaste Colin Farrell att likna en sur uppstötning. I Hollywood lönar sig äppel- och tonfiskdieter på Christian Bales recept, men här vågar man ta steget längre och doppa hela ensemblen i tjära och fjädrar. Allt för att “The Way Back” ska förmedla den oändliga vandringens många symtom – inklusive tristessen.
Män av skilda nationaliteter slår följe för att fly från ett Gulagläger i Sibirien. Kommunismen härjar men Moder Jord är berättelsens sanna nemesis, som likt den elaka häxan i “Snövit” lägger ut hinder i form av frostbett och hägringar. Tematiken känns igen från Weirs tidigare regibedrifter, såväl genombrottet “Utflykt i det okända” som “Master and Commander: Bortom världens ände”. Överlevnadsinstinkten är i fokus men tyvärr blundar kameran för människornas motattacker, som när nackningar av djur förpassas till negativt rum eller klipps bort. Inte första gången en regissör fegar ur.

Strövtåget sker i en häftig motvind som sveper undan kamratskap och personliga relationer. Vi lär aldrig känna karaktärerna och resans milstolpar blir till axelryckningar; som publik känner man sig lämnad utan karta och kompass. Desorientering kan med fördel användas för att skapa panikkänsla men här rör det sig om slapphänt regi. Mest hänförs jag av hallucinationssekvenserna som uppstår i männens psykiska förfall. Bara då känner man igen den lyriske Weir som saknats sedan 1986 års “Moskitkusten”.