Kommissarie Späck

Happy Fiction – bolaget bakom sketcherna på senare års Guldbaggegalor – gör långfilmsdebut med Fredde Granberg i spetsen, kanske mest känd som Peter Settmans parhäst i 90-talsduon Ronny och Ragge. Och det blir polisfilmsparodi, där största mödan tycks ha varit att rimma på förlagorna.
Leif Andrée är en viss typ av komiker som förlitar sig helt på sitt utseende som humorkälla – kort och rund, som en Helan utan Halvan. Johan Hedenberg gör ingen större ansträngning som Persbrandt-karikerad sidekick; repetitivt krossar han ruta efter ruta, efter ruta, efter ruta – och beklagar sig över att han “bara är så jävla arg hela tiden”. Vid det här laget börjar jag också bli en aning irriterad.

Reklambyråeffektivt kameraarbete och skickligt animerade förtexter integreras i en sekvenstagning som retas med bildplanen. Ett brutalt mord senare och det fånigaste du kan tänka dig kontrasteras mot det djupaste allvar: Späck (Andrée) anländer till brottsplatsen och förhör den nyblivna änkan, tar för sig av maten som lämnats kvar på bordet medan brottsundersökaren skojar med liket i bakgrunden.

När intrigen etablerats är det som om Granberg tror att publiken vilar i hans grepp, att skepticismen fullständigt desarmerats och öppnat dörrarna för buskisextravagans. Men skrattet tonar bort när Granberg börjar ta mig för given – vid förtexternas slut. Så är det jantelagssymtom att förhålla sig fientlig mot parodier? Nej, snarare ett hälsosamt tecken på att man vuxit ifrån Ronny och Ragge.

Originalfilmerna må vara skrattretande, men “Kommissarie Späck” är skattefinansierad mobbing.