Cornelis

En naken Helena af Sandberg blickknullar det manliga geniet, här i form av en buskig bock som sitter bakom skrivmaskinen med en cigg i mungipan. Är det denna bild vi väntat på att få inkorporera i svensk filmhistoria? 10-talets första stora biopic handlar om Cornelis Vreeswijk och påminner om att trasiga skor var hans minsta bekymmer.
Montaget är som bekant den filmade biografins bästa vän – och regissören muckar inte med konventionerna. Cornelis möter tidigt sin första kärlek, så tidigt som möjligt för att få formgreppet överstökat innan publiken hunnit säga kliché, och detta precis efter tidernas minst övertygande naziockupationsskildring. Dispositionen är väldigt underlig och Turnonegro-sångaren går mest runt, darrar på läppen och gör sitt yttersta för att dölja norskan. Dekadensen svischar plötsligt förbi: fakturor bränns och biran sveps, Cornelis får för sig att Säpo har buggat telefonen. “Nej, telefonen är inte buggad” vet vi, liksom att “nej, denna historia håller inte för en långfilm”.

Att beskylla Chamdin för taskiga kvinnoporträtt vore att sparka utan stålhettan – samtliga porträtt är usla, och i lika stor saknad av nyanser som fotoalbumet i eftertexterna. Förvisso kul att Cornelis inte romantiseras, men nästa gång någon vill snacka skit och dela med sig av artisttrivia föredrar jag att det tar mindre än 101 minuter. De få gånger det gnistrar till är när Hans-Erik Dyvik Husby får sjunga och synas i sina rätta element. När Hans-Erik får spela Hank von Helvete.

Kanske är det så enkelt som att Cornelis-fansen blundar och rökhostar bort det dåliga, flinar och lever vidare i melodisk förnekelse, medan favoritlåtarna spelas inför nickande statister som klär sig snyggare än butiksbiträdena på Beyond Retro. Eller så är samtliga medborgare överens om saken: “Cornelis” är tristare än en dödsannons.