Friends With Benefits

Det är omöjligt att inte jämföra “No Strings Attached” med “Friends With Benefits”. Den senare är egentligen en karbonkopia av den första. Natalie Portman och Ashton Kutcher hade lika gärna kunnat spela huvudrollerna i den här filmen och vice versa.
Men där “No Strings Attached” misslyckades – kemin mellan huvudrollerna – lyckas “Friends with Benefits”. Justin Timberlake och Mila Kunis gillar varandra på riktigt. Det är så där gulligt lekfulla bara riktiga vänner kan vara. Men i samma veva som Timberlake och Kunis gullar runt med varandra försöker Will Gluck göra så mycket mer än en ny “No Strings Attached”. Sarkastiska, torra kommentarer om romantiska Katherine Heigl-filmer, följs upp av samma uttjatade dramaturgi som de gjort precis narr av. John Mayers musik får sig en känga, några scener senare lyssnar vi på en släpig akustisk version av The Cures Boys Don’t Cry. Det hade lika gärna kunnat vara Mayer själv som gjort covern.

Det sorgliga är att självdistansen är vad som fäller “Friends with Benefits”. Det hade räckt om Timberlake och Kunis suttit hokurade i soffan och myst filmen igenom för att göra detta till en sevärd film. Men nu är det som att se deras karaktärer själva titta på den filmen och kläcka ur sig sarkastisk kommentarer på löpande band, även om de omedvetandes att det är dem själva de gör narr av.