Hjärtslag

Ett år efter debuten med “J’ai tué ma mère” överträffar Xavier Dolan, den 21-åriga homosexuella franskspråkiga kanadensiska regissören, alla förväntningar. “Hjärtslag” är inget förstlingsverk, det är inte ens den svåra andrafilmen. Xavier Dolan har lyckats skapa en film som sprudlar av ungdomens nyfikenhet samtidigt som den genomsyras av självsäkerhet och rutin värdig en regissör med ett liv av film bakom sig. Och det har Dolan på sätt och vis, han har varenda scen från “Masculin, féminin”, Jules et Jim och “À bout de souffle” i huvudet och lånar tematik av Truffaut och regi från Godard med otvungen självklarhet.
I “Les amours imaginaires” skildras en lustfylld men svidande ménage à trois där två vänner blir älskare och älskarinna till samma man. Med O’Neilsk skicklighet suddas huvudrollerna ut och bitvis blir de alla jämställda inför kameran, med samma utrymme och engagemang inför publiken. Dolans syn på kärlek saknar motsvarigheter och den filmiska verklighet han skapar kring denna unika kärleksrelation är oupphörligt fascinerande. Dolan har släppt det rebelliska filmspråk som präglade hans första film och beskriver nu sina karaktärer i ett ljuvt skimmer där mjuka kamerarörelser växlar med helt naturliga jump cuts. De vibrerande färgerna matchar ett grunt skärpedjup och med djupt poetiska slowmotionsekvenser, halvvägs mellan Jean-Pierre Jeunet och Wes Anderson.

Dolans sätt ätt rycka publiken ur handlingen för att diskutera tematiken är kanske inte direkt publikfriande, men ingen skildrar okonventionella, dysfunktionella kärleksrelationer alla kan känna igen sig i som han. Botten i Dolan är botten i dig.