7 Chinese Brothers

Att 2000-talets mumblecore-scen har tagit ett steg ut i något slags offentligt rum, för att sällskapa med den amerikanska independentfilmens övriga historia, har stått klart sen många år tillbaka. Stora aktörer som Joe Swanberg, Lynn Shelton och Duplass-bröderna har övergivit de allra mest lågmält mumlande uttrycken och tagit sitt skapande till en mer inbjudande nivå genom HBO-serier, SVOD-skräck och biodukar. Men efter sig har de lämnat en öppning för nya berättelser, ett mumblecorens vakuum där filmer kan existera i en sorts gränsland. Och dit hör ”7 Chinese Brothers”.

Larry lever ensam med sin franska bulldog, Arrow. Han blir i början av filmen avskedad från sitt restaurangjobb efter att ha blivit påkommen med att ta för stor andel av dricksen. Fortsättningsvis följer vi honom i sökandet efter ny anställning, medan han under tiden blir försörjd av sin enda fortfarande levande släkting, grandma, som aldrig nämns vid namn. Han hälsar ofta på henne, och går på promenader. Hennes vårdare på hemmet där hon bor är Larrys bästa vän, Major Norwood. Av allt att döma är Arrow, grandma och Major de tre centrala punkterna i Larrys liv, som i övrigt mestadels verkar vara fyllt av skepsis och osäkerhet på omvärlden.

Den väldigt lågmälda berättelsen öppnar upp för flera stora teman, så som ensamhet, vänskap, kärlek och familjeband, utan att egentligen anamma något av dem för någon vidare utveckling. Vad som istället blir bärande för Larry är hans otillfredsställelse, och hur han genom filmen är konstant sökande – även om det är tydligt att han själv varken vet vad det är han söker, eller kanske ens är medveten om sökandet över huvud taget.

Regissör Bob Byington använder sig konsekvent av estetiska medel som har sin hemvist lika mycket i den franska nya vågen som i mumblecoren i och med sina handhållna kameror, smarsmakade men tematiska användande av ickediegetisk musik, jumpcuts och närbilder. Förutom det bleka digitalfotot och den bitvis taskiga ljudmixen är det högst klädsamt och tilltalande. Den aspekt där ”7 Chinese Brothers” tydligt frångår allt vad mumblecore heter är i rollbesättningen av Jason Schwartzman som Larry. Han gör sin sedvanliga Wes Anderson-roll i en film som egentligen inte har särskilt mycket att berätta, men som genom Schwartzman oerhörda karisma och komiska tajming blir väldigt svår att inte tycka om.

Utan att säga mig någonting alls i slutändan är ”7 Chinese Brothers” ändå tack vare sin huvudrollsprestation, några härliga och välskrivna biroller, samt en handfull estetiskt tilltalande val en högst trivsam film – och en välkommen modernisering av mumblecore-formen.