Lånaren Arrietty

De sprudlande fantasivärldar som flödar ur Studio Ghibli tar ofta med oss långt bortom våra verklighetsförankrade föreställningsvärldar. Levande slott, storslagen magi och svävande luftskepp spränger fantasins gränser och etsar sig fast som unika mönster på minnet.
Därför är det överraskande men inte på något vis märkligt att se den lågmält återhållsamma Lånaren Arrietty projiceras över biografduken. Att berättelsen förlagts i en fantasivärld är underordnat det perspektiv den är berättad ur.

Arrietty är dottern i en småfolksfamilj, knappt en tändsticksask höga lever de under golvet i ett hus på den japanska landsbygden. För att klara sig är de tvungna att låna mat och andra förnödenheter av den naivt ovetande värdfamiljen, sådant som en sockerbit eller en knappnål försvinner ur hemmet utan att någon tar notis om den lilla familjen under golvplankorna. Till den dagen en pojke kommer till huset över sommarlovet och med sina oförvanskade barnögon ser sådant som bara syns för den som behållit ögonen öppna för det fantastiska.

Hiromasa Yonebayashis har med fjäderlätt hand regisserat ett utsökt stillsamt äventyr sällan förlagt längre än en decimeter från marknivå. Teckningarna är makalöst vackra, solstrålar som faller genom lövverk och skimrande daggdroppar i vildvinet bildar vackra tavlor av snart sagt varenda scen. Filmen omfamnar hela publiken i en intim ljudfilt där vindens sus får varje grässtrå att sjunga som om det var en magnifik del av en djup regnskog. Det är ett i alla avseenden utsökt välgjort konststycke som förtjänar chansen att få förtrolla såväl den minsta som den äldsta.