Franska nerver

“Franska nerver” är så fransk att den måste berätta det i den svenska titeln, tänk så hemskt det vore om någon frankofil missar exakt hur fransk den är. Och med fransk menar jag den sentida halvkommersiella franskheten, som främst tilltalar kulturtanter och kulturgubbar, inte de mer djärva nya och äldre vågorna som förgyllt Frankrikes filmhistoria.
Filmen blandar lätt underfundiga karaktärer med känslomässiga problem à la den där Amélie med den vagt perversa kärlek till choklad som också går att hitta i Lasse Hallströms “Chocolat”. Två personer har det väldigt svårt med att vara sociala, ska de lyckas överkomma sin blyghet och starta ett förhållande samtidigt som de räddar en anrik chokladfabrik?

Det hela blir lite väl puttenuttigt och sagolikt, hur det hela kommer att sluta står klart från första bildrutan. Trots denna rätt tråkiga förutsägbarhet lyckas filmen införliva sina karaktärer med en rätt realistisk rädsla för det som inte är inrutat. Att konsekvenserna av karaktärernas allmänna ångest och specifika rädsla för intimitet blir betydligt mer positiva än vad som hade varit fallet i verkligheten är på sätt beklagligt men kan också förlåtas som eskapism. Filmen lyckas med sin intention att skapa lättsam underhållning för människor som vill ha lite mer hjärna och realism i sin verklighetsflykt än vad den typiska Hollywoodfilmen bidrar med.

Huvudrollsparet Isabelle Carré och Benoît Poelvoorde agerar övertygande och får publiken att heja på deras karaktärer trots deras många brister. “Franska nerver” är stundvis lika sockersött och kladdig som dålig choklad men filmen räddas av en smakfull bitterhet och tillsatsen av små, men betydelsefulla, nyheter i sin välkända blandning av beroendeframkallande onyttigheter.