Julias ögon

Julias ögon försöker vara både intelligent, med psykologiskt djup, och underhållande dum, med visuella kickar, men lyckas inte särskilt bra med någotdera. Är det värst att inte kunna se eller att inte bli sedd är frågan filmen ställer oss? Svaret ger filmen entydigt i den banala upplösningen samtidigt som jag konstaterar att filmen inte är särskilt sevärd.
Karaktärerna och deras drivkrafter är så naivt och amatörmässigt tecknade att man undrar om regissören går i förskolan. Man spenderar halva filmens speltid åt att sitta att irritera sig på varför huvudpersonerna hela tiden gör så dumma val och beter sig som att de är body snatchers som för första gången observerar mänskliga lov och relationer. Kanske hade allt löst sig om de sett Screamfilmerna och lärt sig att man inte ska lita på första bästa främling eller springa in i mörka miljöer så fort man har en mördare efter sig. Dumskallementaliteten gör det omöjligt att investera sina känslor i vare sig handling eller personöden.

Bildmässigt klarar sig spanska regissören Guillem Morales, en protegé till Guillermo del Toro (som också producerat filmen), bättre. Vissa visuella lösningar är milt intressanta, tyvärr varvas de med alldeles för många klichéer. En film om seende och gradvis försämrad syn öppnar upp för bildspråkligt nytänk men Morales nöjer sig oftast med att visa några oinspirerade “point of view”-shots där bilden är suddig eller lite mörkare än i vanliga fall.

Skådespelarna är överlag dåliga även om Belén Rueda (Barnhemmet) gör sitt bästa för att blåsa liv i sin korkade karaktär som, till exempel, bara måste bo ensam i det huset som hennes tvillingsyster precis dog i. Det är lite roligt att se en skräckfilm utan tonåriga high school-kids som protagonister, någonstans i USA (eller snarare Vancouver, Kanada för att spara pengar) håller det säkert på att göras en amerikansk remake där medelåldershuvudrollerna bytts ut mot senaste tonårsstjärnskottet från Glee eller Pretty little liars.

Filmen “twistar” sig, alldeles för sakta men inte särskilt säkert, fram mot det förutsägbara slut som endast överraskar Ruedas huvudkaraktär. Vi som tittar önskar inte att vi var lika blinda, både bokstavligt och metaforiskt, som huvudkaraktären även om det hade skonat oss från detta skräp som försöker rida på vågen av popularitet för skräckfilmer (Barnhemmet, [Rec]) på spanska.